En årskrönika senare än vanligt

Suck.
Då var det dags igen.
Den dessvärre traditionsenliga årskrönikan, ihopslavad av ingen mindre än er mer eller mindre trogne nallebjörn till maskot.
Många frågar sig varför en så stilig, gul björn som moi tvingas dras med dönickarna i det här bandet (som för övrigt innehar världsrekordet i mest spridda geografiska medlemsplacering), och ska jag vara helt ärlig så är det rockbandslivet som lockar (eller snarare lockade, eftersom jag numer vet att sex, droger och rock'n'roll är en avlägsen utopi när man har att göra med sådana här mjukisar).
Nåväl, låt oss börja med den kanske kortaste årskrönikan till dags dato.


Juni

Bandets längsta medlem (Daniel) gick ihop med bandets högsta lugg (Jens) och skapade en märklig tingest vid namn Dummy rummy, som enligt luggen själv egentligen var en experimentell historia (vilket jag inte klandrar dem för, det är ju i alla fall en liten bit på vägen mot sex, droger och rock'n'roll, om än bara några enstaka millimeter).
Professionalismen som bandet själv hävdar existerar kännetecknas i den här så kallade låten av de pråliga trummorna (handklapp på knäna) och det avancerade syntsolot (vissling).


Juli

Sommaren bjöd inte bara på värme och bortglömda husnycklar, utan även en tripp för Jens till Amsterdam (nej, via flyg, kära läsare) där bandmedlemmen med den längsta frisyren fortfarande huserar och går omkring på sin balkong i bara underkläderna (Ante). Dessa båda herrar förlöste under plågsamma konstnärliga stunder (läs: öl och nostalgiskt fyllesnack) två låtar vid namn Capital B och Unknown on the ground.

Den första handlar om ihopflyttning och den andre om ond, bråd död, så allt är väl som vanligt då med andra ord i landet Pushing Cows!


...och detta, kära vänner som delar min plågsamma färd med detta bands aldrig avslutande resa genom musikuniversum, var faktiskt allt som hände Pushing Cows under 2008! Gud så skönt, skulle jag ha utbrustit om jag inte skrev detta under sträng bevakning (samt var beroende av en viss herres logi och mat). Men, många frågetecken återstår; vad hände med låten Nothe, och varför blev det ingen jullåt? Frågor som säkert många vill ha svar på, men minst av alla jag.

Jag tänkte avsluta den här årskrönikan med ett filmklipp som visar hur duktiga valparna är på att komma ihåg sina egna låtar. God fortsättning!

Gula Nallen

Ett nytt år, en ny tår...säger dom som vet och har ögon att gråta med (och de som gråter gråter antagligen för att dom lyssnar på ett visst band jag inte tänker nämna vid namn men som rimmar på pushing cows).

Jaha, då var det dags för nyårskrönika för det överfula bandet pushing cows, vars hemsida du med största sannolikhet du kommit in på av misstag. Men men, är man en stor, gul nalle i behov av mat och logi så får man väl hora för mindre, antar jag. Låt oss börja i början av år 2007...



Januari


Av någon outgrundlig anledning så dröjer herrarna Jens och Andreas sig gärna kvar i det förgångna, vilket de än en gång statuerade med låten Perfect 12, dock i en akustisk version. En akustisk version är en inspelning av låten där man inte korrigerar några fel, vilket framgår ganska tydligt när man lyssnar på gossarnas inspelning. Det är väldigt djärvt gjort av dom, faktiskt!


Det spelades in fler akustiska versioner av gamla låtar (däribland Magnavox), men ett "tekniskt fel" gjorde så att ljudet klipper på dessa sessioner (läs meningen en gång till och lägg märke till att jag har satt citationstecken kring orden tekniskt fel).

Några dagar senare spelade de in Craig Thomas will be your captain tonight, ett medryckande stycke musik. Dom har till och med fått med ett gökur mot slutet!


Eller, ja, det låter som det i alla fall.


Och som vanligt kunde dom inte låta bli att lägga in tramsigheter på slutet, väldigt oväntat gjort grabbar.

I samma veva spelade dom in Savoir Faire, en låttitel dom valde med största sannolikhet för att göra det svårt för vanligt folk att stava till det. Kul! Verkligen! Ante skrev melodin och Jens spelade bas, något han gör då och då när tillräckligt lång tid har förflutit. Dock inte tillräckligt långt den här gången, Thuresson!


Den handlar om Gud, Jesus och något mer, eller vad det nu var, jag minns inte så noga. Jag var väl intryckt bakom soffan som vanligt.



Maj


Jaha, She is spelas in. Den börjar med något som låter som startsignalen till ett gammalt bilspel till Commodore 64, samt en hickning. Därefter är det bara att sätta igång med buggningen!


Jag minns inga direkta anekdoter från den inspelningen, bortsett från att det var jävligt stökigt i rummet.

Cherry spelade dom in på nytt, dom jäklarna, i någon slags lounge-version. Det är väl tänkt att man ska dricka martini i finkläder när man lyssnar på den. Önsketänkande från deras sida, bandet-som-spelat-in-i-kallingarna-flest-gånger!



Juni


Här hände det en typiskt grej som genierna i bandet pushing cows inte är helt främmande för: de skriver och arrangerar en hel låt i flera timmar - bara för att i nästa sekund spela in en annan! Tänk er det arbetssättet på ett modernt företag idag! Isthmus är låten som aldrig blev något, lite som den här...


Vad spelade dom in istället då, undrar då du som rent masochistiskt fortfarande läser detta? Jo, låten Snap to grid! En låt som - kan jag avslöja eftersom jag inte bryr mig - ingår i en större berättelse. Spännande! (Läs det sista ordet med en viss ironi.)


För ovanlighetens skull sjöng en viss doktor Daniel Gaylord på den här biten, och det blev bättre än förväntat (med mina låga standarder, det vill säga).

Nästa så kallade låt de spelade in blev Reanimator, en text som jag säkert gjort mig lustig över i andra sammanhang. Med discobas (som jag fått förklarade för mig låter så här: hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg) och självspelande synt som främsta kännetecken klättrade den högt på Svensktoppen under några veckor.

Nej, jag driver så klart med er.

Låten som skulle haft längre refräng i slutet, A thousand lakh, spelades även den in i denna månad. Spela låten baklänges och lyssna på ett utdrag ur Antes mytologiska bok, vet ja!

Ante spelade in två akustiska låtar vid namn Darling och Icebreaker, och för att vara en annars aningen cynisk nalle måste jag nog ändå erkänna att det här är jävligt bra låtar!

Nej, jag får ingen lalo för att skriva så.




Oktober


När oktober kom hade Ante flyttat tillbaka till Holland, och epidemin vi känner som pushing cows spreds på så vis över ett större området (vissa hävdar att man ska klassa musiken som tinnitus eftersom den gör ont att lyssna på, medan andra säger att det mer är som vinterkräksjukan eftersom dom mår illa av den).


Doktor Daniel Gaylord och Jens spelade då in - med minsta möjliga medel, som brukligt, för att ha något att skylla på - låten Molly. Eftersom jag inte har kunnat avgöra huruvida den var seriöst menat, så låter jag den tala för sig själv.



Så där ja, det var väl det hela. En massa luckor där inget är inspelat - inte ens en jullåt har dom spelat in! Fy farao, jag menar, hur svårt kan det vara att slänga ihop ett par ackord, eller vad det heter. Och lite bjällror. Och dist.



Nähä, nu är det dags för mitt bad. God fortsättning!
Vi hörs för jag lär väl få skriva ännu en krönika om ett år!

Nalleslaveri!

(Ur högtalarna: "Daughters" - John Mayer)

Jaha, då har vi då äntligen fått tummen ur ändhålet och spelat in två nya låtar (den tummen var väldigt långt inne, och hade antagligen fått ansöka om uppehållstillstånd nästa månad).

Ante var alltså på besök här hemma i drygt en och en halv vecka, vilket naturligtvis bidrog till att vi kunde spela in (instrumenten gjorde naturligtvis sitt också).

Craig Thomas will be your captain tonight är en rolig låt i sig. Ursprungligen inspelad under The Karlshamn Tapes (eller The Anna Ternheim-session?), försvann den som bekant. Var, hur eller varför vet nog ingen, men om inte studionissarna på Blekinge tekniska högskola har formaterat hårddisken i studiorummet, så finns det en liten, liten chans att en tidig Craig Thomas ligger och sussar där bland ettorna och nollorna...

(Ur högtalarna: "Wheel" - John Mayer)

Den andra låten, Savoir Faire, föddes på söndagen den 14:e, mitt i natten. Vi bestämde oss efter en veckas kämpande med herr Thomas för att spela in en låt till, men som vanligt blev det kiv om vilken.

Ante började plocka på något, som jag vänligen men bestämt sa nej till, eftersom det var alldeles för mycket singer/songwriter över det. Då började han plocka på något annat som lät bättre. Nu behövde vi bara ett styck text också; valet kom på Savoir Faire, som jag hade liggande här hemma (det är mycket som är liggande här hemma för tillfället, en katt på soffan t.ex.).

Texten och melodin fattade tyckte för varandra, och dagen därefter spelade vi in hela låtfan. Det du, jag-heter-Craig-Thomas-och-tar-en-hel-vecka-att-spela-in!

(Ur högtalarna: "Protect me from what I want" - Placebo)

I övrigt: många undrar nog vart Gula Nallens årskrönika över 2006 har tagit vägen. Jag konfronterade honom om det häromdagen, men då svarade han bara med: "Jasså du vill att jag ska skriva om ALLLLLLT det som pushing cows har gjort under 2006? Jasså, ja men viiiiiisst, jag ska skriva om ALLLLT ni har gjort under 2006, ALLLLLLLLA de där grejerna ni gjorde, för ni gjorde ju verkligen EN HEEEEEEEEEL DEEEEEEEL, jodå, visst, jag ska skriva om ALLLLLLLLLLT...."

Så höll han på en bra stund, varefter han brast ut i ett ganska hjärtlöst gapskratt.


(Ur högtalarna: "Short song of nonsense" - Pushing Cows)

God afton alla halvsupna studenter och övrigt löst folk som tycks lyssna på detta gudsförgätna band som jag mot min vilja tvingas vara maskot för. Jaja, är man i behov av tak över huvudet och tillfälliga lagningar med nål och tråd får man väl hora för mindre. Nåväl, årskrönika för 2005 var det...

Borde väl gå snabbt... Oss emellan: så fruktansvärt produktiva har dom fan inte varit. Till och med jag har fått mer uträttat, och då har jag mest suttit och degat på Jens bruna soffa. Nåväl!

Det är lite svårt att hitta en början för Pushing Cows musikår anno 2005, mestadels för att låtarna följer samma organisationsschema som Antes hjärna, men jag misstänker att man kan börja med Thirsty, en nyinspelning av deras gamla låt som - oväntat! - heter likadant. Eftersom 2005 var något av ett retroljudsporrår för Jens del, blev det en hel del gamla trummaskinsljud, syntar och övriga mer eller mindre irriterande effekter för alla låtar som producerades under årets gång.

Thirsty är ett ganska bra exempel på det. Den började som en äckligt söt, poppig låt under 2002, och utvecklades till en nästintill instrumentalisk, episk låt.

Eller, det tror jag i alla fall. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela.

Nästa låt till återvinningsstationen blev Threell, låten med den enligt bandmedlemmarna underfundiga titeln (en medveten felstavning - verkligen jättehäftigt, killar!). Men den här gången använde de mer av den gamla inspelningen, t.ex. Joels trummor och Anders bas. Ett nytt mellanspel med ny text tillkom också, där sångaren ber om ursäkt för den kassa kvalitén på låtens äldre, övriga text. Så tycker jag dom skulle göra i varje låt!

I kölvattnet av Threell uppstod Isabella Gatostjchenkjo, en slags slaggprodukt av en hel dags inspelande. Den blandar gammal hederlig rysk folkviserytm med en sinnesjuk text, improviserad av - ja du gissade rätt - Ante.

Det är nu jag som stor, gul, auktoriserad nalle börjar misstänka att det är något fel med låtlistan. Vi befinner oss nu - enligt datummärkningen - i slutet av februari, när Magnavox plötsligt ploppar upp. Men den ingår ju i The Anna Ternheim Sessions, så jag lämnar den. På så vis blir jag ju dessutom klar snabbare, och slipper sitta här och slå på tangentbordet som inte på något sätt är anpassad till mina nalleramar.

Okej, var är vi...? Mmm, ja just det, Radio India, sicken poltergeistlåt. Den som lyckas få ut alla meningar som sägs och på vilka språk de uttalas vinner en sparkcykel. Som jag fattade det finns där samplingar från radiostationer lite varstans, t.ex. Holland, Japan och Sveriges Radio P1. Eller om det var lokalradion i Kalmar. Oj, nu brast tävlingen. Jaja, skit i sparkcykeln.

Radio India började tydligen som en annan låt (Ants without fears), men när dum och dummare, eh, Jens och Ante satt och repade på den så fastnade dom för de karnivalljud de lyckades få ur sina stackars datorer, och eftersom de är så fruktansvärt bra på att organisera sina låtar så bestämde de sig för att vänta med sången till sist eftersom de inte lyckades klämma in den någonstans. Så det blev en ny låt istället. Om det nu var någon som egentligen brydde sig. Jag gjorde inte det, men som maskot får man ibland klappa killarna på huvudet och säga "duktig paug" för att dom inte ska bryta ihop helt och hållet.

Låten 1875 är nästintill bombastisk. Den låter som ett marscherande piano med en automatkarbin i högsta hugg, laddad med F-moll. När revolutionen kommer så går den främst, med mig tätt efter som fanbärare. Monstret får väl också vara med, men honom får vi väl ta i en skrinda eller så. Vi befinner oss i maj nu, så det förklarar kanske marschtakten.

Jens sa någon gång att det är en låt om giriga cowboysare, varför man nu skulle vilja skriva om sådana. Han var väl som vanligt full.

Årets sista låt kom konstigt nog i juli, när Joel och Simon var på besök. Joel försvann innan, men Simon hann vara med och styra upp (åter-)inspelningen av Another World. Vad var det jag sa, ett återvinningens år! Nåja, det var skönt att ha en vettig människa med för en gång skull, istället för enbart Kling och Klang.

Det blev en diskobuggivuggislagdänga som hette duga, med både Moog-synt, maj-ackord och slap-bas (jag har ingen aning om vad det är för grejor, eller om de ens finns saker som heter så, men dom pratade om det när de spelade in. Jag misstänker att dom bara hittade på en massa fräcka termer för att imponera på varandra).

Årets sista låt, jajamänsan, men mitt i varmaste sommaren? Vad hände? Blev dom osams, drog vapen och förgjorde varandra? Blev låtar inspelade men borttagna? Gick en sträng?

Nej, Ante fick jobb utomlands och stack till Holland. Och så var det med det.

Som stor, gul nalle har man ganska mycket tid till att tänka, och jag har kommit fram till att det finns tre saker som håller ihop Pushing Cows (det vissa lite skämtsamt kallar för ett "band"):

• Kaffe
  
• Avståndet
  
• Att du rent fysiskt inte kan sluta
  
  

Det verkar som om det stora avståndet mellan bandmedlemmarna verkar inverterat mot verkligheten, eller inte alls överhuvudtaget. De är - oavsett stort eller litet avstånd - fortfarande precis lika medelproducerande som innan!

Och är du med i bandet, och funderar på att sluta? Glöm det. Vi snackar gängverksamhet här. Ta bara stackars mig, t.ex. Jag fick inte ens anstånd när jag skulle söka till högskolan, bara för att jag är en stor, gul, fluffig nalle. Nej, då måste man vara en maskot så klart!

Nåväl, nu får det vara nock med årskrönika för den här gången. God fortsättning, alla monsterdiggare. Nu ska jag ha en Guinness!

(Ur högtalarna: "There goes the fear" - Doves. Men det är bara för att jag inte når att ändra, så det får väl vara det som Jens spelar. Helvete med.)

Jaja jaja, eftersom ingen annan i vårt lata band orkat skriva årets första inlägg så får väl jag själv ta och bita i den sura tjurens horn. Eller, skriva o skriva, diktera. Jag sitter i soffan och dikterar för Jens, MUHAHAHAHAHA. Jag menar, hur fan ska jag kunna skriva utan en tumme?

(Ut högtalarna: nåt mer med Doves, jag vet inte, han byter väl förhoppningsvis snart.)

Vad minns jag från 2004? Inte mycket. Inget ont om musiken men några turnélejon är de rakt fan inte, de där grabbarna. Fan, till och med jag har ju varit på fler ställen, och jag är ändå en stor gul nalle med kalsonger och en grön, skön tenniströja! Jaja, vi får väl slå våra huvuden ihopa, jag och min ägare, fastän jag tvivlar att det gör lika ont för honom.



Januari

Verkar inte hänt så jävla mycket. Var någon incident med nåt fruntimmer, eller två, eller hur det var, och så skrev pågarna några låtar om det. Been there, done that, bought the T-shirt. Kom med nåt nytt, för fan.



Februari

Nu börjar det hända lite, men fortfarande inget turnerande, oj vad förvånad jag blir. Jaja, Black crotalus ser dagens ljus, en slags eftersläntare till januariincidenten. Typisk prettotitel a'la Jens, om ni frågar mig. Märkvärdigt värre, oh la la, eller nej.

Mer? Tja, Is Obi home är en annan. Jag vet inte, men jag misstänker att Jens inte orkade hitta fler ackord till verserna (ett ackord närmare bestämt, jag menar, hallå?).



Mars

The Karlshamn Tapes spelas in, dvs Namedropping, Down, Sunshit och Please call later. Tydligen spelade de in skiten på skolan i Karlshamn, men hjälp från Micke och några till, men fan vet jag. De kanske bara drack öl och försökte spela, som de brukar göra.

Det kan hända att låtarna spelades in i februari också, men: 1) det går inte att lita på Jens såll till minne, 2) jag skiter egentligen i vilket.



April

Var var vi...april, ja. Do the blacksmith, nån slags upp-och-dansa-text från Jens sida som blandades med toner från Antes gråa klump till musikhjärna. Jag vet inte, men när jag försöker dansa till den går det bara inte, så jaja, nice try killar, come again!



Maj

Den femtonde maj bestämde sig de två hårt arbetande musikerna (host host blink blink) Jens och Ante att, nej, nu måste vi verkligen ta en paus, och vad gjorde de då? De söp sig fulla så klart, och spelade in Bossanova girl. Och som alla vet, handlade mest den inspelningen om att Ante aldrig förstod takten Jens spelade i, Jens hela tiden ändrade i Antes bidrag till texten eftersom hans ego inte tillät annat, och att Ante - efter att ha lagt sista sångstämma - gick och spydde. Moget, grabbar!



Augusti

Sedan, som man säger, hände det inte så jävla mycket förrän i augusti, då Den Stora Reparveckan v.30 inföll. Eftersom jag inte var med i Osby (där repet tydligen ägde rum), så kan jag ju inte berätta så mycket om det, eller hur?

Men, men, två låtar blev inspelade i alla fall, C# Major och Craig Thomas will be your captain tonight, varav jag bara sett röken av den ene.



September

Januariincidenten spelas in, Frida Feltcher. Bra låt, synd bara att Jens mongotrummor sabbar hela föreställningen.



November

Herrarna Jens och Andreas spelar in en låt som mest påminner om två små barn som vill testa pappas nya synt - Magnum Opus.

Annars var det blandad kompott i november; Poke, lite 8-bitars trummor på elgitarrer; (the long-awaited) Suicide of Christmas, uttrycker även min åsikt om julens jävla julklappskrav (jag menar, vem fan ger egentligen för att det är roligt??), och så Nouveaux riches, en stilla, skön gitarrslinga till nån slags jävla sockersöt text av Jens som inte riktigt var min kopp av te, men men, grabben har ju ett helt nytt år på sig att fixa till sin lyrik.



December

Ah, nu snackar vi låtar. Under mellandagarna spelas The AT-sessions in, speciellt tillägnat Anna Ternheim. Magnavox, en låt som jag rivet loss till många gånger, senast igår fredag. Papercut tongue, perfekt på förfesten, som man kan stå och gunga till (eller i mitt fall, sitta). Och så C# Minor, när du vill komma innanför blusen på bruden där ni sitter ute i lusthuset under månens sken...



Ja, goda vänner och lata bandmedlemmar, det var min syn på 2004. Om jag glömt nåt är det avsiktligt, som när jag blev ollad av en full idiot på nollespelningen i Karlshamn!

Monstret hälsar förresten, cha!

Kan inte komma på något dakboksinlägg som är/var så långt och så roande som det jens skrev den 5e januari 2004. Så nu när jag ska skriva ett dagboksinlägg känner jag mig lite i underläge. Men jag ska väl ge det ett försök.


Från början.

Om jag har räknat rätt så föddes idén till Pushing Cows sommaren 2001. Det betyder att det är två år sedan som vi började att hålla på med musik. Förutom Joel då. Namnet kom vi på innan bandet fanns. Det vill säga att Jag och Jens kom på namnet innan vi hade skrivit vår första låt. Vi var medvetna om att vi ville starta ett band men hur seriöst vi tog på det vet jag inte. Vi skrev i alla fall vår första låt den sommaren efter det att vi hade kommit på namnet. I denna fas innefattar bandet endast Jens och Andreas. Det var inte meningen att vi skulle bli fler i bandet men mer om detta senare. I vilket fall som helst skrev vi vår första låt på svenska. Varför detta då kan man ju fråga sig. Mitt svar är: Ingen aning! Låten hette och heter fortfarande Pladask. Vår andra låt Var The Gin & Tonic song. Den var en dikt från början, men jag frågade jens om han kunde skicka någon text till mig som jag kunde skriva musik till. Eftersom jag inte hade spelat gitarr så länge då var jag inte direkt fullärd på gitarren vad gäller att skriva låtar. Jag satt mig ner på sängen och drog några ackord på min nylonsträngade gitarr. Jag kom fram till en ackordföljd som ser ut på följande vis:

Vers

Em C D Em

Refr

Em C D G

Mellanspel

G D C



Dessa ackordföljder tyckte och tycker fortfarande låter bra men vad jag på dessa två och etthalvt år har upptäckt är att dessa ackordföljder är världens mest använda. Per gessle använder dem i var och varannan låt om inte varje. Jag tror nog att alla band använder nån av de ackordfölderna i nån låt vare sig de vill eller inte. (Det kan ju dock förkomma i en annan tonart). Summan av detta babblet är i alla fall att vi försöker att vara mer eftertänksamma på våra val av ackordföljder. Bra eller dåligt? Det är upp till var och en. Men jag tror att det är en av orsakerna till varför vi är så produktiva. Istället för att använda ackordföljden G Em C D i varje låt(som Gessle medvetet gör) så pressar vi oss, mer eller mindre, för att komma på nya. Man vill komma på nya grejor hela tiden och det är så jävla roligt när resultatet visar sig bli bra.



Vidare

Efter det att vi skrivit Pladask, G&T och vi ett tjåg andra låtar ville vi ju spela in dem för att se om de var nåt bra och inte att förglömma, om vi var bra. Det var vi inte. Men vi var dock bra på att skriva låtar redan då. Låtar som än idag är bra är tex Threell, Toiletfun, G&T, Shuttlecock, Skin, James Joyce m fl. (Notera att jag inte är objektiv i mina uttalanden). Vi spelad in de här låtarna med Jensans blåa fina gitarr och en datormick. En helt vanlig mikrofon som man får till när man köper en dator. Den sämsta tänkbara mikrofonen med andra ord. Då tyckte vi att det lät bra och var stolta över det vi hade presterat och marknadsförde en skiva som hette Bob is furious. Till alla er som lyssnade på denna skiva och sa till oss att den var bra har jag en sak att säga: "Det var ju snällt av er att inte trycka ner oss i marken så att vi aldirg mer skulle spela in men också lite fegt för att ni inte gav oss lite konstruktiv kritik. Men tack än en gång för er uppmuntran.".

När vi sen allt mer höll på med musiken blev vi också bättre och mer intresserade av att spela in mer och kanske och prestera bättre. vi fick nys om att det Unicum (Joels dåvarande band) hade byggt en studio på pulsen (fritidsgården). Vi bestämde oss för att spela in ett par tre låtar och vi fick genast förfrågningar om folk som ville vara med. Joel ville spela trummor och Anders Carlsson ville spela bas. Dessa två spelade ju redan i band och hade hållt på med musik i hela deras liv. Vi spelade in The Gin & Tonic song, Threell och Skin. Anders kunde inte vara med på G&T så vi ringde Manne som var basist i Unicum. Så han spelade in basen på den låten.

Dessa tre låtar gav vi till kompisar och dyllikt för gehör. Jag spelade dem för Daniel när vi var på sundogymmet och tränade en gång och han började sjunga med direkt. Han har någon slags gåva som betyder att alla låtar han hör kan han efter en eller två lyssningar. Daniel har alltid sjungit i duschen när vi har haft idrott i skolan och jag har alltid anat att han har en bra röst. Så en kväll satt jag, Jens och Daniel hemma i jens dåvarande lägenhet och jag och Jens började spela några av våra låtar för honom. Han tyckte att dem var bra och han fastnade särskillt för en låt: Paradise. Vi bestämde oss då för att en ledig dag från skolan att spela in den. Det gjorde vi också samt en annan låt vilken var Ride me. Daniel visade sina talanger och vi hade fått en femte medlem, en leadsångare. Så vid det laget bestod bandet av: jag, Jens, Joel, Anders och Daniel. Efter Paradiseinspelningen så började vi att spela in mer och bättre. Bland annat så spelade vi in Azusa och Woodruff i studio blå.

Vi fick också vår första spelning då när hela bandet var ganska nytt. Vi spelade sex låtar och det gick väldigt bra för att vara den första spelningen. Visst hade det kunnat vara bättre men det var ju faktikst första gången.

Efter detta började anders koncentrera sig med på sitt andra band Solyom så han gled med tiden ur bandet. Istället för Anders kom vår räddare Simon. När vi skulle spela in Confused hade vi ingen basist, men Joel hade börjat skolan i Karlshamn och lärde känna denna simon som sades vara asgrym på basen. Joel frågade oss andra om det gick bra om Simon fick vara med och spela in denna underbara låt. Det fick han och tur var väl det för det är Simon som idag är vår basist. Och har det sagt så kan det lika gärna konstateras. Simon är en asgrym basist. Han kommer på basgångar som vi andra bara kan drömma om. Så nu är vi här där vi är idag. Ett band bestående av: mig, Jens, Joel, Daniel och Simon.



Sammanfattning av bandmedlemmar


Ordinare medlemmar:

Andreas Olsson

Jens Thuresson

Joel Månsson

Daniel Gunnarsson

Simon

Anders Carlsson



Inhyrda musiker:

Mikael Jonsson

Emanuel Strid (manne)

Teddy Ekström







Detta var ett långt inlägg men längre blir det inte så gonatt och god fortsättning.



//Kilroy rules

("You won't get with me tonight" - Weezer)

Nej, och inte mig heller verkar det som.

Länk. Skål.

En summering behövs kanske, eller ännu hellre en årskrönika, men eftersom jag inte minns hälften av den tredjedel som hände under 2003 så ger jag fan i det. Men en liten summering av 2003 ska jag väl kunna bjuda på. ("The world has turned and left me here" - Weezer) Vi börjar bakifrån, och håller oss enbart till inspelningar. (Paranteslänk.)


Jul och nyår 2003/2004

Vi spelade in Kilroy. Ante var bakfull.

(Okej, den här kan man kanske inte räkna som en enskild månad, men vafan, någonstans var jag ju tvungen att börja!)



December

My golfclub's girlfriend blir inspelad dagen efter den skrevs. Ante spelar in Help me och Sometime sunshine.



November

Everywhere's Georgetown och Boat spelas in. Dessutom passar vi på att mixa om Jougon.



Oktober

Vår första technolåt, A#iumpan, spelas in. Ante spelar in två låtar på egen hand (One stair up och We are the septic tank experts).



September

Jag spelar in utkastet till låten Go. Tror jag. I själva verket har jag blandat ihop två låttitlar, vilket visar sig senare. Utkastet döps till vadheterden.

Ante och Danne kör en session tillsammans, som resulterar i bland annat Can you see with one eye, plus en låt till som jag inte kommer ihåg titeln på, men som är ganska snuskig.

Ante spelar på egen hand in låtarna The birth of a star och Villany.

Första versionen av Jougon spelas in, samt en aningen bättre version av January.



Augusti

Jag muckar från fängelset lumpen.



Juli

Enbart Musicdrug, som jag, Ante och Daniel spelade in hemma hos Antes mamma i Hässleholm. En låt där Daniel för övrigt tar i ända nere från tårna.



Juni

Inget. Möjligtvis skrevs några låtar. Jag får kolla efter i låtpärmen om vi har några texter som är datummärkta med ordet JUNI. Eller så vilade vi lesset av oss.



Maj

Oj, här hittar jag lite. Nyinspelning av låtarna James Joyce och Skin, som i princip blev två helt nya låtar (om du är en av de stackars jävlar som har de första versionerna av de två ovanstående låtarna vet du i så fall vad jag menar. Inte längre några trummor i otakt, exempelvis.)

Nymixning av telefonlåten Cherry, som egentligen skulle behöva spelas in helt och hållet på nytt.

En tusen gånger bättre live-version av To do list, inspelad i replokalen i Osby, i bäckmörker, med Ante på bas och sång, och jag sovande över gitarren. I samma veva spelade vi in låtarna Neoboy in neoland, Disney (med Ante på trummor för första gången) samt Kingdom (en låt som vi för övrigt glömde lägga in solo i, helt ärligt).



April

Den gamle trotjänaren Shuttlecock blir återinspelad. Första (och om jag inte minns fel, även sista) gången vi använder vårt egenutvecklade trumprogram Trum.

Utöver våra vanliga, allvarsamma rutiner när det gäller inspelningar, spelas det även in ett par underground-låtar, kända som The Basement Tapes. Det är våra egna, akustiska tolkningar på våra egna låtar. Låtarna som fick utstå tortyren heter It's not always the same, Azusa samt Toiletfun. Det vill säga, det var de låtarna som överlevde. Många fler tolkades, men klarade inte våra hårda krav. Jag menar, vem vill minnas Dannes fina falsksång på

tolkningen utav Woodruff?



Mars

Ante var den ende produktive den här månaden. Han spelade på egen hand in (nya) versioner på Theme, Reductio ad Absurdum och Untitled Desires, en låt som han för övrigt ännu inte har förstått sig på.



Februari

Välförtjänt nyinspelning av Ride me (som sagt, har du hört originalinspelningen så... Jag säger bara: Daniel som Jarl Kulle). It's not always the same spelas in trots kritik från vår dåvarande (som ändå inte var vår dåvarande) basist.



Januari

Nu ska vi se, så att vi får allt i rätt ordning. Har jag inte helt fel för mig så spelade jag och Ante in 2110 i Annelis lägenhet (eftersom hon avgudar oss) månaden innan, men slutmixen av låten blev nog inte klar förrän i januari.

Ursuite spelas in i vår temporära replokal under en tobaksaffär i Osby, tack vare vår gode vän och kollega Teddy (som också avgudar oss). Eller rättare sagt, låten mixas om till det bättre.

Min avskedslåt till morfar, White, spelas in i replokalen, faktiskt på min blåa gitarr (ungefär som på Den Gamla Goda Demo-Demo-Tiden).

Echophonetic - låten som hette något annat från början men sedermera döptes om pga min bristande kunskaper i engelska - spelas in, om jag inte minns helt fel, i min soffa.

Ytterligare en välförtjänt nyinspelning utförs, nämligen på Paradise (återigen, har du hört originalet så...).

pushing cows egna kelgris, låten Down, spelas in hemma i Osby. (Inte helt oväntat i min soffa.)



Sammanfattning

Se där, det var det. Antagligen har jag glömt både låtar och månader, men för tusan, vad kräver ni av en man som snart ska fylla 21 och dessutom dricker öl på en måndag?

("Broken face" - The Pixies)


Detta vill jag ha ut av 2004:

• Hörnskrivbord
  
  
• Nyinspelning (alt. akustiska versioner) av Azusa, Woodruff, Cherry, Square Queen, Namedropping
  
  
• Inspelning av Daphne Zuniga (jag vill faktiskt höra hur den låter med en massa grejor!)
  
  
• Förstärkare
  
  
• Förlängda studier på skrivarlinjen
  
  

("When it's over" - Suger Ray)