Demoskiva

(Ur högtalarna: "Acheron/Unearthing the Orb" - The Sword)

I väntan på att Ante ska få tummen ur andershålet och göra överenskommet inlägg här, fann jag något som jag varken funnit eller aktivt letat efter de senaste åren: någon som recenserar demoskivor.

En gång för länge sedan var åtminstone två herrar i detta band stundtals sysselsatta med att bränna ut CD-R-skivor med texten "PUSHING COWS" på (åtminstone de gånger vi inte skrev ut framsidor på de där självhäftande pappren herr Olsson skaffade).

(Ur högtalarna: "Tres Brujas" - The Sword)

Av någon anledning satt vi alltid i ett kök och paketerade dessa sköra plastskäror, Kalmar som Osby. Naturligtvis var man tvungen att skriva ett säljande brev att skicka med, som visade på hur seriösa och framförallt bäst vi var.

Vad jag minns fick vi sällan svar.

(Ur högtalarna: "Arrows in the dark" - The Sword)

I min antika elektroniska inkorg finner jag dock några svar, däribland ett från en viss herr Elf från Somco Records. Den 21 augusti 2003 tackar han för vår demo men låter meddela att de inte har möjlighet att ge ut vår musik. Somco Records sida är inte uppdaterad sedan 2005, så vi vet nog alla vem som vann den striden!

Ja, vi vann alltså, och fick 200 erfarenhetspoäng.

(Ur högtalarna: "The Chronomancer, Pt.1: Hubris" - The Sword)

Lite mer sökande i inkorgen vittnar om ännu ett refuserat demoinskick, den här gången daterat 17 maj 2005. En herre vid namn Stefan Lindström från Misty Music tackar för insänd skiva med ett vänligen men bestämt nej.

(Ur högtalarna: "Lawless Lands" - The Sword)

Men, visst, att skicka in skivor för att recension är en annan femma, även om det rent praktiskt är lika olika som päron och päron. Vad jag minns har vi bara blivit recenserade en gång tidigare, i en obskyr ungdomsbilaga för några år sedan. Det var tre låtar, tror jag, men jag minns bara att Everywhere's Georgetown var en av dessa. Tjommen som recenserade gillade demot men tyckte effekten på elgitarren var något utsvävande (han använde någon liknelse jag varken minns nu eller höll med om då).

(Ur högtalarna: "Warp Riders" - The Sword)

Som jag skrev i början av inlägget så fann jag av en händelse en sida som recenserar demoskivor, och då började CD-R-brännartarmen skrika (den tycks för övrigt ligga väldigt nära kaffetarmen). Sagt och gjort, längst in i garderoben fann jag två obrända skivor, och fem minuter senare var följande född:


Nu ska den bara ner i ett brev och så - iväg!

I övriga nyheter: vår stackars maskot förlorade nosen nyligen. Sänd honom en tanke!

En årskrönika senare än vanligt

Suck.
Då var det dags igen.
Den dessvärre traditionsenliga årskrönikan, ihopslavad av ingen mindre än er mer eller mindre trogne nallebjörn till maskot.
Många frågar sig varför en så stilig, gul björn som moi tvingas dras med dönickarna i det här bandet (som för övrigt innehar världsrekordet i mest spridda geografiska medlemsplacering), och ska jag vara helt ärlig så är det rockbandslivet som lockar (eller snarare lockade, eftersom jag numer vet att sex, droger och rock'n'roll är en avlägsen utopi när man har att göra med sådana här mjukisar).
Nåväl, låt oss börja med den kanske kortaste årskrönikan till dags dato.


Juni

Bandets längsta medlem (Daniel) gick ihop med bandets högsta lugg (Jens) och skapade en märklig tingest vid namn Dummy rummy, som enligt luggen själv egentligen var en experimentell historia (vilket jag inte klandrar dem för, det är ju i alla fall en liten bit på vägen mot sex, droger och rock'n'roll, om än bara några enstaka millimeter).
Professionalismen som bandet själv hävdar existerar kännetecknas i den här så kallade låten av de pråliga trummorna (handklapp på knäna) och det avancerade syntsolot (vissling).


Juli

Sommaren bjöd inte bara på värme och bortglömda husnycklar, utan även en tripp för Jens till Amsterdam (nej, via flyg, kära läsare) där bandmedlemmen med den längsta frisyren fortfarande huserar och går omkring på sin balkong i bara underkläderna (Ante). Dessa båda herrar förlöste under plågsamma konstnärliga stunder (läs: öl och nostalgiskt fyllesnack) två låtar vid namn Capital B och Unknown on the ground.

Den första handlar om ihopflyttning och den andre om ond, bråd död, så allt är väl som vanligt då med andra ord i landet Pushing Cows!


...och detta, kära vänner som delar min plågsamma färd med detta bands aldrig avslutande resa genom musikuniversum, var faktiskt allt som hände Pushing Cows under 2008! Gud så skönt, skulle jag ha utbrustit om jag inte skrev detta under sträng bevakning (samt var beroende av en viss herres logi och mat). Men, många frågetecken återstår; vad hände med låten Nothe, och varför blev det ingen jullåt? Frågor som säkert många vill ha svar på, men minst av alla jag.

Jag tänkte avsluta den här årskrönikan med ett filmklipp som visar hur duktiga valparna är på att komma ihåg sina egna låtar. God fortsättning!

Gula Nallen

Ett nytt år, en ny tår...säger dom som vet och har ögon att gråta med (och de som gråter gråter antagligen för att dom lyssnar på ett visst band jag inte tänker nämna vid namn men som rimmar på pushing cows).

Jaha, då var det dags för nyårskrönika för det överfula bandet pushing cows, vars hemsida du med största sannolikhet du kommit in på av misstag. Men men, är man en stor, gul nalle i behov av mat och logi så får man väl hora för mindre, antar jag. Låt oss börja i början av år 2007...



Januari


Av någon outgrundlig anledning så dröjer herrarna Jens och Andreas sig gärna kvar i det förgångna, vilket de än en gång statuerade med låten Perfect 12, dock i en akustisk version. En akustisk version är en inspelning av låten där man inte korrigerar några fel, vilket framgår ganska tydligt när man lyssnar på gossarnas inspelning. Det är väldigt djärvt gjort av dom, faktiskt!


Det spelades in fler akustiska versioner av gamla låtar (däribland Magnavox), men ett "tekniskt fel" gjorde så att ljudet klipper på dessa sessioner (läs meningen en gång till och lägg märke till att jag har satt citationstecken kring orden tekniskt fel).

Några dagar senare spelade de in Craig Thomas will be your captain tonight, ett medryckande stycke musik. Dom har till och med fått med ett gökur mot slutet!


Eller, ja, det låter som det i alla fall.


Och som vanligt kunde dom inte låta bli att lägga in tramsigheter på slutet, väldigt oväntat gjort grabbar.

I samma veva spelade dom in Savoir Faire, en låttitel dom valde med största sannolikhet för att göra det svårt för vanligt folk att stava till det. Kul! Verkligen! Ante skrev melodin och Jens spelade bas, något han gör då och då när tillräckligt lång tid har förflutit. Dock inte tillräckligt långt den här gången, Thuresson!


Den handlar om Gud, Jesus och något mer, eller vad det nu var, jag minns inte så noga. Jag var väl intryckt bakom soffan som vanligt.



Maj


Jaha, She is spelas in. Den börjar med något som låter som startsignalen till ett gammalt bilspel till Commodore 64, samt en hickning. Därefter är det bara att sätta igång med buggningen!


Jag minns inga direkta anekdoter från den inspelningen, bortsett från att det var jävligt stökigt i rummet.

Cherry spelade dom in på nytt, dom jäklarna, i någon slags lounge-version. Det är väl tänkt att man ska dricka martini i finkläder när man lyssnar på den. Önsketänkande från deras sida, bandet-som-spelat-in-i-kallingarna-flest-gånger!



Juni


Här hände det en typiskt grej som genierna i bandet pushing cows inte är helt främmande för: de skriver och arrangerar en hel låt i flera timmar - bara för att i nästa sekund spela in en annan! Tänk er det arbetssättet på ett modernt företag idag! Isthmus är låten som aldrig blev något, lite som den här...


Vad spelade dom in istället då, undrar då du som rent masochistiskt fortfarande läser detta? Jo, låten Snap to grid! En låt som - kan jag avslöja eftersom jag inte bryr mig - ingår i en större berättelse. Spännande! (Läs det sista ordet med en viss ironi.)


För ovanlighetens skull sjöng en viss doktor Daniel Gaylord på den här biten, och det blev bättre än förväntat (med mina låga standarder, det vill säga).

Nästa så kallade låt de spelade in blev Reanimator, en text som jag säkert gjort mig lustig över i andra sammanhang. Med discobas (som jag fått förklarade för mig låter så här: hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg) och självspelande synt som främsta kännetecken klättrade den högt på Svensktoppen under några veckor.

Nej, jag driver så klart med er.

Låten som skulle haft längre refräng i slutet, A thousand lakh, spelades även den in i denna månad. Spela låten baklänges och lyssna på ett utdrag ur Antes mytologiska bok, vet ja!

Ante spelade in två akustiska låtar vid namn Darling och Icebreaker, och för att vara en annars aningen cynisk nalle måste jag nog ändå erkänna att det här är jävligt bra låtar!

Nej, jag får ingen lalo för att skriva så.




Oktober


När oktober kom hade Ante flyttat tillbaka till Holland, och epidemin vi känner som pushing cows spreds på så vis över ett större området (vissa hävdar att man ska klassa musiken som tinnitus eftersom den gör ont att lyssna på, medan andra säger att det mer är som vinterkräksjukan eftersom dom mår illa av den).


Doktor Daniel Gaylord och Jens spelade då in - med minsta möjliga medel, som brukligt, för att ha något att skylla på - låten Molly. Eftersom jag inte har kunnat avgöra huruvida den var seriöst menat, så låter jag den tala för sig själv.



Så där ja, det var väl det hela. En massa luckor där inget är inspelat - inte ens en jullåt har dom spelat in! Fy farao, jag menar, hur svårt kan det vara att slänga ihop ett par ackord, eller vad det heter. Och lite bjällror. Och dist.



Nähä, nu är det dags för mitt bad. God fortsättning!
Vi hörs för jag lär väl få skriva ännu en krönika om ett år!

Nalleslaveri!

God afton alla halvsupna studenter och övrigt löst folk som tycks lyssna på detta gudsförgätna band som jag mot min vilja tvingas vara maskot för. Jaja, är man i behov av tak över huvudet och tillfälliga lagningar med nål och tråd får man väl hora för mindre. Nåväl, årskrönika för 2005 var det...

Borde väl gå snabbt... Oss emellan: så fruktansvärt produktiva har dom fan inte varit. Till och med jag har fått mer uträttat, och då har jag mest suttit och degat på Jens bruna soffa. Nåväl!

Det är lite svårt att hitta en början för Pushing Cows musikår anno 2005, mestadels för att låtarna följer samma organisationsschema som Antes hjärna, men jag misstänker att man kan börja med Thirsty, en nyinspelning av deras gamla låt som - oväntat! - heter likadant. Eftersom 2005 var något av ett retroljudsporrår för Jens del, blev det en hel del gamla trummaskinsljud, syntar och övriga mer eller mindre irriterande effekter för alla låtar som producerades under årets gång.

Thirsty är ett ganska bra exempel på det. Den började som en äckligt söt, poppig låt under 2002, och utvecklades till en nästintill instrumentalisk, episk låt.

Eller, det tror jag i alla fall. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela.

Nästa låt till återvinningsstationen blev Threell, låten med den enligt bandmedlemmarna underfundiga titeln (en medveten felstavning - verkligen jättehäftigt, killar!). Men den här gången använde de mer av den gamla inspelningen, t.ex. Joels trummor och Anders bas. Ett nytt mellanspel med ny text tillkom också, där sångaren ber om ursäkt för den kassa kvalitén på låtens äldre, övriga text. Så tycker jag dom skulle göra i varje låt!

I kölvattnet av Threell uppstod Isabella Gatostjchenkjo, en slags slaggprodukt av en hel dags inspelande. Den blandar gammal hederlig rysk folkviserytm med en sinnesjuk text, improviserad av - ja du gissade rätt - Ante.

Det är nu jag som stor, gul, auktoriserad nalle börjar misstänka att det är något fel med låtlistan. Vi befinner oss nu - enligt datummärkningen - i slutet av februari, när Magnavox plötsligt ploppar upp. Men den ingår ju i The Anna Ternheim Sessions, så jag lämnar den. På så vis blir jag ju dessutom klar snabbare, och slipper sitta här och slå på tangentbordet som inte på något sätt är anpassad till mina nalleramar.

Okej, var är vi...? Mmm, ja just det, Radio India, sicken poltergeistlåt. Den som lyckas få ut alla meningar som sägs och på vilka språk de uttalas vinner en sparkcykel. Som jag fattade det finns där samplingar från radiostationer lite varstans, t.ex. Holland, Japan och Sveriges Radio P1. Eller om det var lokalradion i Kalmar. Oj, nu brast tävlingen. Jaja, skit i sparkcykeln.

Radio India började tydligen som en annan låt (Ants without fears), men när dum och dummare, eh, Jens och Ante satt och repade på den så fastnade dom för de karnivalljud de lyckades få ur sina stackars datorer, och eftersom de är så fruktansvärt bra på att organisera sina låtar så bestämde de sig för att vänta med sången till sist eftersom de inte lyckades klämma in den någonstans. Så det blev en ny låt istället. Om det nu var någon som egentligen brydde sig. Jag gjorde inte det, men som maskot får man ibland klappa killarna på huvudet och säga "duktig paug" för att dom inte ska bryta ihop helt och hållet.

Låten 1875 är nästintill bombastisk. Den låter som ett marscherande piano med en automatkarbin i högsta hugg, laddad med F-moll. När revolutionen kommer så går den främst, med mig tätt efter som fanbärare. Monstret får väl också vara med, men honom får vi väl ta i en skrinda eller så. Vi befinner oss i maj nu, så det förklarar kanske marschtakten.

Jens sa någon gång att det är en låt om giriga cowboysare, varför man nu skulle vilja skriva om sådana. Han var väl som vanligt full.

Årets sista låt kom konstigt nog i juli, när Joel och Simon var på besök. Joel försvann innan, men Simon hann vara med och styra upp (åter-)inspelningen av Another World. Vad var det jag sa, ett återvinningens år! Nåja, det var skönt att ha en vettig människa med för en gång skull, istället för enbart Kling och Klang.

Det blev en diskobuggivuggislagdänga som hette duga, med både Moog-synt, maj-ackord och slap-bas (jag har ingen aning om vad det är för grejor, eller om de ens finns saker som heter så, men dom pratade om det när de spelade in. Jag misstänker att dom bara hittade på en massa fräcka termer för att imponera på varandra).

Årets sista låt, jajamänsan, men mitt i varmaste sommaren? Vad hände? Blev dom osams, drog vapen och förgjorde varandra? Blev låtar inspelade men borttagna? Gick en sträng?

Nej, Ante fick jobb utomlands och stack till Holland. Och så var det med det.

Som stor, gul nalle har man ganska mycket tid till att tänka, och jag har kommit fram till att det finns tre saker som håller ihop Pushing Cows (det vissa lite skämtsamt kallar för ett "band"):

• Kaffe
  
• Avståndet
  
• Att du rent fysiskt inte kan sluta
  
  

Det verkar som om det stora avståndet mellan bandmedlemmarna verkar inverterat mot verkligheten, eller inte alls överhuvudtaget. De är - oavsett stort eller litet avstånd - fortfarande precis lika medelproducerande som innan!

Och är du med i bandet, och funderar på att sluta? Glöm det. Vi snackar gängverksamhet här. Ta bara stackars mig, t.ex. Jag fick inte ens anstånd när jag skulle söka till högskolan, bara för att jag är en stor, gul, fluffig nalle. Nej, då måste man vara en maskot så klart!

Nåväl, nu får det vara nock med årskrönika för den här gången. God fortsättning, alla monsterdiggare. Nu ska jag ha en Guinness!

(Ur högtalarna: "There goes the fear" - Doves. Men det är bara för att jag inte når att ändra, så det får väl vara det som Jens spelar. Helvete med.)

Jaja jaja, eftersom ingen annan i vårt lata band orkat skriva årets första inlägg så får väl jag själv ta och bita i den sura tjurens horn. Eller, skriva o skriva, diktera. Jag sitter i soffan och dikterar för Jens, MUHAHAHAHAHA. Jag menar, hur fan ska jag kunna skriva utan en tumme?

(Ut högtalarna: nåt mer med Doves, jag vet inte, han byter väl förhoppningsvis snart.)

Vad minns jag från 2004? Inte mycket. Inget ont om musiken men några turnélejon är de rakt fan inte, de där grabbarna. Fan, till och med jag har ju varit på fler ställen, och jag är ändå en stor gul nalle med kalsonger och en grön, skön tenniströja! Jaja, vi får väl slå våra huvuden ihopa, jag och min ägare, fastän jag tvivlar att det gör lika ont för honom.



Januari

Verkar inte hänt så jävla mycket. Var någon incident med nåt fruntimmer, eller två, eller hur det var, och så skrev pågarna några låtar om det. Been there, done that, bought the T-shirt. Kom med nåt nytt, för fan.



Februari

Nu börjar det hända lite, men fortfarande inget turnerande, oj vad förvånad jag blir. Jaja, Black crotalus ser dagens ljus, en slags eftersläntare till januariincidenten. Typisk prettotitel a'la Jens, om ni frågar mig. Märkvärdigt värre, oh la la, eller nej.

Mer? Tja, Is Obi home är en annan. Jag vet inte, men jag misstänker att Jens inte orkade hitta fler ackord till verserna (ett ackord närmare bestämt, jag menar, hallå?).



Mars

The Karlshamn Tapes spelas in, dvs Namedropping, Down, Sunshit och Please call later. Tydligen spelade de in skiten på skolan i Karlshamn, men hjälp från Micke och några till, men fan vet jag. De kanske bara drack öl och försökte spela, som de brukar göra.

Det kan hända att låtarna spelades in i februari också, men: 1) det går inte att lita på Jens såll till minne, 2) jag skiter egentligen i vilket.



April

Var var vi...april, ja. Do the blacksmith, nån slags upp-och-dansa-text från Jens sida som blandades med toner från Antes gråa klump till musikhjärna. Jag vet inte, men när jag försöker dansa till den går det bara inte, så jaja, nice try killar, come again!



Maj

Den femtonde maj bestämde sig de två hårt arbetande musikerna (host host blink blink) Jens och Ante att, nej, nu måste vi verkligen ta en paus, och vad gjorde de då? De söp sig fulla så klart, och spelade in Bossanova girl. Och som alla vet, handlade mest den inspelningen om att Ante aldrig förstod takten Jens spelade i, Jens hela tiden ändrade i Antes bidrag till texten eftersom hans ego inte tillät annat, och att Ante - efter att ha lagt sista sångstämma - gick och spydde. Moget, grabbar!



Augusti

Sedan, som man säger, hände det inte så jävla mycket förrän i augusti, då Den Stora Reparveckan v.30 inföll. Eftersom jag inte var med i Osby (där repet tydligen ägde rum), så kan jag ju inte berätta så mycket om det, eller hur?

Men, men, två låtar blev inspelade i alla fall, C# Major och Craig Thomas will be your captain tonight, varav jag bara sett röken av den ene.



September

Januariincidenten spelas in, Frida Feltcher. Bra låt, synd bara att Jens mongotrummor sabbar hela föreställningen.



November

Herrarna Jens och Andreas spelar in en låt som mest påminner om två små barn som vill testa pappas nya synt - Magnum Opus.

Annars var det blandad kompott i november; Poke, lite 8-bitars trummor på elgitarrer; (the long-awaited) Suicide of Christmas, uttrycker även min åsikt om julens jävla julklappskrav (jag menar, vem fan ger egentligen för att det är roligt??), och så Nouveaux riches, en stilla, skön gitarrslinga till nån slags jävla sockersöt text av Jens som inte riktigt var min kopp av te, men men, grabben har ju ett helt nytt år på sig att fixa till sin lyrik.



December

Ah, nu snackar vi låtar. Under mellandagarna spelas The AT-sessions in, speciellt tillägnat Anna Ternheim. Magnavox, en låt som jag rivet loss till många gånger, senast igår fredag. Papercut tongue, perfekt på förfesten, som man kan stå och gunga till (eller i mitt fall, sitta). Och så C# Minor, när du vill komma innanför blusen på bruden där ni sitter ute i lusthuset under månens sken...



Ja, goda vänner och lata bandmedlemmar, det var min syn på 2004. Om jag glömt nåt är det avsiktligt, som när jag blev ollad av en full idiot på nollespelningen i Karlshamn!

Monstret hälsar förresten, cha!