Borde väl gå snabbt... Oss emellan: så fruktansvärt produktiva har dom fan inte varit. Till och med jag har fått mer uträttat, och då har jag mest suttit och degat på Jens bruna soffa. Nåväl!
Det är lite svårt att hitta en början för Pushing Cows musikår anno 2005, mestadels för att låtarna följer samma organisationsschema som Antes hjärna, men jag misstänker att man kan börja med Thirsty, en nyinspelning av deras gamla låt som - oväntat! - heter likadant. Eftersom 2005 var något av ett retroljudsporrår för Jens del, blev det en hel del gamla trummaskinsljud, syntar och övriga mer eller mindre irriterande effekter för alla låtar som producerades under årets gång.
Thirsty är ett ganska bra exempel på det. Den började som en äckligt söt, poppig låt under 2002, och utvecklades till en nästintill instrumentalisk, episk låt.
Eller, det tror jag i alla fall. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela.
Nästa låt till återvinningsstationen blev Threell, låten med den enligt bandmedlemmarna underfundiga titeln (en medveten felstavning - verkligen jättehäftigt, killar!). Men den här gången använde de mer av den gamla inspelningen, t.ex. Joels trummor och Anders bas. Ett nytt mellanspel med ny text tillkom också, där sångaren ber om ursäkt för den kassa kvalitén på låtens äldre, övriga text. Så tycker jag dom skulle göra i varje låt!
I kölvattnet av Threell uppstod Isabella Gatostjchenkjo, en slags slaggprodukt av en hel dags inspelande. Den blandar gammal hederlig rysk folkviserytm med en sinnesjuk text, improviserad av - ja du gissade rätt - Ante.
Det är nu jag som stor, gul, auktoriserad nalle börjar misstänka att det är något fel med låtlistan. Vi befinner oss nu - enligt datummärkningen - i slutet av februari, när Magnavox plötsligt ploppar upp. Men den ingår ju i The Anna Ternheim Sessions, så jag lämnar den. På så vis blir jag ju dessutom klar snabbare, och slipper sitta här och slå på tangentbordet som inte på något sätt är anpassad till mina nalleramar.
Okej, var är vi...? Mmm, ja just det, Radio India, sicken poltergeistlåt. Den som lyckas få ut alla meningar som sägs och på vilka språk de uttalas vinner en sparkcykel. Som jag fattade det finns där samplingar från radiostationer lite varstans, t.ex. Holland, Japan och Sveriges Radio P1. Eller om det var lokalradion i Kalmar. Oj, nu brast tävlingen. Jaja, skit i sparkcykeln.
Radio India började tydligen som en annan låt (Ants without fears), men när dum och dummare, eh, Jens och Ante satt och repade på den så fastnade dom för de karnivalljud de lyckades få ur sina stackars datorer, och eftersom de är så fruktansvärt bra på att organisera sina låtar så bestämde de sig för att vänta med sången till sist eftersom de inte lyckades klämma in den någonstans. Så det blev en ny låt istället. Om det nu var någon som egentligen brydde sig. Jag gjorde inte det, men som maskot får man ibland klappa killarna på huvudet och säga "duktig paug" för att dom inte ska bryta ihop helt och hållet.
Låten 1875 är nästintill bombastisk. Den låter som ett marscherande piano med en automatkarbin i högsta hugg, laddad med F-moll. När revolutionen kommer så går den främst, med mig tätt efter som fanbärare. Monstret får väl också vara med, men honom får vi väl ta i en skrinda eller så. Vi befinner oss i maj nu, så det förklarar kanske marschtakten.
Jens sa någon gång att det är en låt om giriga cowboysare, varför man nu skulle vilja skriva om sådana. Han var väl som vanligt full.
Årets sista låt kom konstigt nog i juli, när Joel och Simon var på besök. Joel försvann innan, men Simon hann vara med och styra upp (åter-)inspelningen av Another World. Vad var det jag sa, ett återvinningens år! Nåja, det var skönt att ha en vettig människa med för en gång skull, istället för enbart Kling och Klang.
Det blev en diskobuggivuggislagdänga som hette duga, med både Moog-synt, maj-ackord och slap-bas (jag har ingen aning om vad det är för grejor, eller om de ens finns saker som heter så, men dom pratade om det när de spelade in. Jag misstänker att dom bara hittade på en massa fräcka termer för att imponera på varandra).
Årets sista låt, jajamänsan, men mitt i varmaste sommaren? Vad hände? Blev dom osams, drog vapen och förgjorde varandra? Blev låtar inspelade men borttagna? Gick en sträng?
Nej, Ante fick jobb utomlands och stack till Holland. Och så var det med det.
Som stor, gul nalle har man ganska mycket tid till att tänka, och jag har kommit fram till att det finns tre saker som håller ihop Pushing Cows (det vissa lite skämtsamt kallar för ett "band"):
- Kaffe
- Avståndet
- Att du rent fysiskt inte kan sluta
Och är du med i bandet, och funderar på att sluta? Glöm det. Vi snackar gängverksamhet här. Ta bara stackars mig, t.ex. Jag fick inte ens anstånd när jag skulle söka till högskolan, bara för att jag är en stor, gul, fluffig nalle. Nej, då måste man vara en maskot så klart!
Nåväl, nu får det vara nock med årskrönika för den här gången. God fortsättning, alla monsterdiggare. Nu ska jag ha en Guinness!