(Ur högtalarna: "The End Chapter- III- The End Complete" - Coheed and Cambria)

Den senaste en och halv veckan har jag nästan uteslutande lyssnat på detta hårfagra band, Coheed and Cambria.

Något jag även frågat mig flertalet gånger under denna period är: varför? Det är knappast musik som jag lyssnar på i någon annan form, jag tycker texterna är fruktansvärt simpla och melodierna är så där inbakat poppiga (d.v.s., "vi-är-jättemörka-vi-lovar-för-vi-har-distade-gitarrer-och-långt-hår-fast-refrängen-går-i-G-Em-C-D").

Ändå lyssnar jag på det.

För de oinsatta så gör Coheed and Cambria låtar som utspelar sig i frontmannens egenpåhittade tecknade historia (i seriealbumsform, kallad The Amory Wars), som utspelar sig i någon galax långt, långt borta (ungefär).

Så låtarna berättar om händelseförloppet i historien, vilket - kan jag tänka mig - förklarar varför de oftast är så banala som de är.

(Ur högtalarna: "Blood red summer" - Coheed and Cambria)

Ändå lyssnar man, som sagt.

Jag tog även en titt på ett av seriealbumen som tidigare nämnts, och det var inte någon höjdare det heller.

Och ändå lyssnar man.

För att inte snacka om deras överambitiösa låttitlar på musikalbumen! Eller vad sägs om Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness?

(Scen: musikaffär, medelålders man bakom disk, missförstådd gothtjej vill handla).

Tjejen: "Cha, har ni Coheed and Cambria?"

Mannen: "Jadå, vilken skiva vill du ha?"

Tjejen: "Jo, jag vill ha: Good Apollo, I'm burning...."

(Tre timmar senare)

Tjejen: "...volume femtioelva: burning turning blabla bla..."

Ungefär så faktiskt!

(Ur högtalarna: "The Velorium Camper II: Backened Of Forever" - Coheed and Cambria)

Ovanstående låt, med fullständig information om artist och album, blir således:

Coheed and Cambria - In Keeping Secrets Of Silent Earth 3 - The Velorium Camper II: Backened Of Forever

Säg det snabbt tre gånger!

Då är Bob is furios bättre.

(Ur högtalarna: "Mild und Leise" - Paul Lansky)

Vill man skala bort banala låttexter kan man istället dra hem Mild und Leise från Paul Lanskys del av internet. Om man kan sin Radiohead, så känner man ganska snabbt igen vilken låt på Kid A som innehåller en sampling från den här Mild und Leise, mer exakt 43 sekunder in i de konstiga tonerna.


Nu ska jag dricka kaffe!

(Ur högtalarna: "Molly" - oss)

Jag och en viss Dr. Daniel körde en inspelningssession igår kväll.

Den började seriöst.

Jag lovar.

Alltså, allvarligt.

Vi testade lite olika texter, lite olika melodier, lite olika ölsorter.

Det var nog ölsorterna som gjorde sitt.

(Ur högtalarna: "Atlantic to interzone" - Klaxons)

Efter lite fler öl bestämde vi oss för att köra en liveinspelning. Dessvärre fungerar dessa bäst när vi kört på Antes fina utrustning, d.v.s. mixerbord och bra mikrofon.

Jag har en halvtrasig elgitarr samt en datormikrofon.

Men det fungerade!

Dessvärre valde sångaren (ingen nämnd, ingen glömd) att sjunga som en fransk vampyr. Därefter la vi in punkrocktrummor.

Men det är en låt i alla fall!

Den finns under kategorin övrigt... Lyssna, och räds!

(Ur högtalarna: "Monkey gone to heaven" - Pixies)

Som en fortsattning till jensans forra inlagg ska jag nu skriva en fortsattning.

Pushingcows tog en vandning igen. Eftersom mycket andras i livet sa Packade jag mina saker och drog till hassleholm, men endast for att lasta av det ovesentliga infor flytten tillbaka till amsterdam.

Fastan pushingcows inte hade manga moten sa var vi valdigt produktiva nar vi val traffades. Dessutom var resultaten slaende bra och tillochmed fick vi en lat inspelad dar daniel sjunger. Tack for det daniel. Det var ocksa att otroligt roligt att skriva musik for pushingcows igen. For den som vill ha en storre utredning om amnet far garna skriva till oss och fraga.

Nu kommer jag att koncentrera mig pa att skriva musik for Jordgubb, som ar mitt band har i Amsterdam. Dar ar latskrivningen helt annorlunda, fast jag har tagit in nagra element fran latskrivningen i pushing cows.

Vi skrev ocksa fler latar an vad vi spelade in, dessutom spelade vi ocksa in demolatar som inte har funnits for lyssning pa pushingcows.se

Men musiken fortsatter och vi alla hoppas pa att kunna skriva mer musik snart.


Tack for mig sa lange.

(Ur högtalarna: "Demon John" - Jeff Buckley)

Först och främst: den här låten är väldigt bra (fastän min käresta anser det omvända). Väldigt, väldigt bra. Men, det finns en sak som stör mig: ända sedan jag hörde den låten för första gången, har jag trott att han sjunger "Paranoia, politician, demon!" (spola fram till 02:30 i låten).

För säkerhets skull googlade jag då upp låttexten, men nej då, det finns varken "politician" eller "paranoia" med. "Demon" förekommer ett par gånger.

Ett annan sak som stör mig är att jag inte kan följa med i texten samtidigt som jag hör låten.



Tiden gick...


En något grundligare undersökning gjordes...


Svaret som presenterades var lite pinsamt...


Det var nämligen så att...


...låtfan inte heter "Demon John"! Det heter "Gunshot Glitter"! Jävla skit. Jaja, nu pratar vi aldrig mer om det.

(Ur högtalarna: "Gunshot Glitter" - Jeff Buckley)

I pushing cows-världen förändras saker och ting igen, nu när Ante i blommig kjol och träskor flytter ner till Holland. Å andra sidan har vi inte varit helt produktionslösa hitintills i år:

två sköna akustiska inspelningar ligger och väntar på att bli inspelade på riktigt ("Icebreaker" och "Darling"), vi har fortfarande vårt hemliga projekt, många texter spottas ut.

Som Gula Nallen skulle sagt: rör mig inte!

(Ur högtalarna: "Ride it on" - Jens und Jessica)

Darling

I remember a tale
The burning sun
Nature is gone
From now on
we travel as shades

The anchor on screen
Screaming a song
but the key is wrong
From now on
we travel as steam

My darling, you are so still
I hold on to you until
the next sun comes crawling

My darling, you feel so thin
Like paper or plastic or silk

Hämta låten här.

Reanimator

In the land where C. D. Ward roams
Hellish songs from demonic tongues
can't keep spring from letting in

Holster those claws and draw your combs
Unbutton that hide and smile
Tilt your head for the sun in Kled!

We're walking down the sandy pavements
Not thinking 'bout old fights n' repayments
Breeze of warmth that isn't getting colder
N' when Brown Jenkins gets tired let him ride on your shoulders

Look! Even Dagon got his summerscale on
Strolling along humming a song
hand-in-hand with the morphineman

Don't let Chtulu fool you
Keep your jacket on
Enjoy the first spring sun
But keep your jacket on!

Hämta låten här.

Snap to grid

Please find me, I am trapped inside this hole
The Momentarians blasted my life away.
Please hurry, I still have a living soul
Be my saviour and find me some day.

Its a dark dark pit and it reaks of sweat
I almost gone mad in this lonesome hollow
Just a small chink that saves my breath
All I can do is to give you this clue to follow.

When you hear my scream
Follow that direction
When you here my weep
You know you are closer
Don't give up, I beg you, don't give up

Hämta låten här.

Dagboksinlägg den tjugoförsta juni tvåtusensju. Det var längesen jag skrev och det får man väl ursäkta sig för, men det har väl inte varit helt utan anledning. Pushing cows låg ju och vilade i lite mer än ett år för att sen explodera i kreativitet, produktivitet och inte att glömma: allt öldrickande.


Det har förfarit sig så att varje gång jag och Jens har träffats sen jag kom hem från utlandet, har vi spelat in minst två låtar. Det innefattar allt ovan (kreativitet, produktivitet och öldrickande). Ölen har gjort sitt goda och skall därför inte glömmas bort i musikskaparprocessen.

För c:a två till tre år sen pratade medlemmarna av PC att vi skulle bestämma en musikstil, ett sound som vi skulle försöka hålla oss till. Det lät bra till en början men idag låter det inte alls bra. Ett sånt bestämmande har många konsekvenser. Den första mest allvarliga konsekvensen skulle vara att vi måsta byta riktning. Att ändra en naturlig riktning är inte bara svårt utan kan vara förödande. Det andra är att sluta skapa. När PC skapar så finns det regler och så länge vi vet vad de reglerna innebär så kommer vi att bryta mot dem. Om vi då ska sätta upp ett gäng regler som vi måste hålla oss till kommer det finnas en massa överblivet skapande som inte har någonstans att ta vägen. Summan av ovan två är att det blir mindre roligt. Och att det är roligt är det viktigaste. Man skulle kunna byta ut Roligt med närande, upplyftande, givande mm.


Denna sammankomst har varit ett bevis på att vi inte kan hålla oss inom ramar. Luften är tjock av ideer som bara väntas på att fångas och göras om till ljud eller oljud som sparas eller tas bort.


Jag, Andreas, kan absolut inte hålla mig inom en viss musikstil. Vår musik kan ändå kännas igen. Det finns så mycket annat som definerar musik än just genren.


Med detta sagt tar jag mitt ölglas och tittar på ideerna som flyter runt i rummet och avslutar med meningen: Trevlig Midsommarafton!

Icebreaker

The deepest sound
coming (from) down below
It's pounding

Adrift and ashore
An iron door
Memories a'drowning

The reasons are weak
The mechanics are meat
for it to feast upon

Marooned - who left this doom?
Marooned - who built this tomb?
Locked it up
and sealed the door
The pounding will go on
for ever more


Hämta låten här.

Cherry

On the phone
two hours gone
when we're done
we said so long

My little secret
(just gonna keep it)

Quoting someother
just for eachother
when we're a-lone
no one can bother

You sound so smart
I know you are
So when I ask
Your ans' not far

Colourful words
not for the herds
when we don't know
we always can learn


Hämta låten här.

(Ur högtalarna: "Karlshamn Tapes - Namedropping")

En helg har försvunnit i tecknen tre: 1) alkohol, 2) dataspel och 3) musikinspelning.

I lördags spelade vi in en ny hitlåt vid namn She is som Ante gått och filat på. Resultatet blev den diskodänga som ungdomarna av idag dansar och parar sig till.

(Ur högtalarna: "Craig Thomas will be your captain tonight - Pushing Cows")

Vi var dock lite tveksamma. Inte till låten, men väl till inspelningsgrejerna. Vid en standardinspelning av Pushing Cows-låtar använder vi oss alltid av Antes mixerbord, gitarr och högklassiga mikrofoner.

Den här gången använde vi oss av min halvtrasiga elgitarr - och den gamla trotjänaren till datormikrofon.

Men det fungerade bra ändå! Jag tror vi underskattar våra färdigheter i EQ-vetenskap.

(Ur högtalarna: "Same Place, Different Place - Teenage Fanclub")

På söndagen (igår för er som läser idag, i förrgår för er som läser imorgon, och den 21 maj för er som läser det någon annan dag) satt vi och lattjade (eller "jammar" som musiker tydligen kallar det), Ante på gitarr och jag på synten. Rätt som det var så sa Ante "Spela Cherry! Jag vill sjunga den". Sagt och gjort och rätt som det var och hejsan hoppsan, plötsligt var vi ifärd med att spela in denna gamla låt som varken Fan eller hans moster trodde vi skulle spela in igen.

(Ur högtalarna: "Denise - Ozma")

Men på Cherry ville vi ha akustisk gitarr, dock kvarstod problemet med mikrofonerna; vi hade ju bara den gamla datormicken. Men, men, vi la den inuti gitarren och satte igång inspelningen, och resultatet blev häpnadsväckande! Musiker världen över gapade så att hakan gick ur led! Vilket ljud! Vilken perfektion! Alldeles...alldeles...EQ!

Ja, och så använde vi den nya synten så klart, men det är en annan historia...

(Ur högtalarna: "Daughters" - John Mayer)

Jaha, då har vi då äntligen fått tummen ur ändhålet och spelat in två nya låtar (den tummen var väldigt långt inne, och hade antagligen fått ansöka om uppehållstillstånd nästa månad).

Ante var alltså på besök här hemma i drygt en och en halv vecka, vilket naturligtvis bidrog till att vi kunde spela in (instrumenten gjorde naturligtvis sitt också).

Craig Thomas will be your captain tonight är en rolig låt i sig. Ursprungligen inspelad under The Karlshamn Tapes (eller The Anna Ternheim-session?), försvann den som bekant. Var, hur eller varför vet nog ingen, men om inte studionissarna på Blekinge tekniska högskola har formaterat hårddisken i studiorummet, så finns det en liten, liten chans att en tidig Craig Thomas ligger och sussar där bland ettorna och nollorna...

(Ur högtalarna: "Wheel" - John Mayer)

Den andra låten, Savoir Faire, föddes på söndagen den 14:e, mitt i natten. Vi bestämde oss efter en veckas kämpande med herr Thomas för att spela in en låt till, men som vanligt blev det kiv om vilken.

Ante började plocka på något, som jag vänligen men bestämt sa nej till, eftersom det var alldeles för mycket singer/songwriter över det. Då började han plocka på något annat som lät bättre. Nu behövde vi bara ett styck text också; valet kom på Savoir Faire, som jag hade liggande här hemma (det är mycket som är liggande här hemma för tillfället, en katt på soffan t.ex.).

Texten och melodin fattade tyckte för varandra, och dagen därefter spelade vi in hela låtfan. Det du, jag-heter-Craig-Thomas-och-tar-en-hel-vecka-att-spela-in!

(Ur högtalarna: "Protect me from what I want" - Placebo)

I övrigt: många undrar nog vart Gula Nallens årskrönika över 2006 har tagit vägen. Jag konfronterade honom om det häromdagen, men då svarade han bara med: "Jasså du vill att jag ska skriva om ALLLLLLT det som pushing cows har gjort under 2006? Jasså, ja men viiiiiisst, jag ska skriva om ALLLLT ni har gjort under 2006, ALLLLLLLLA de där grejerna ni gjorde, för ni gjorde ju verkligen EN HEEEEEEEEEL DEEEEEEEL, jodå, visst, jag ska skriva om ALLLLLLLLLLT...."

Så höll han på en bra stund, varefter han brast ut i ett ganska hjärtlöst gapskratt.


(Ur högtalarna: "Short song of nonsense" - Pushing Cows)