Jag ska försöka berätta om musikprojektet Songsmith.


Som en del vet så had jag ett projekt i Sverige med David Palmgren som hette Fighting Fridges. Vi spelade in fem låtar och inte mer. När jag flyttade ner till holland tänkte jag vi skulle spela in mer låtar, men det var ju lättare tänkt än gjort. Vi träffade i alla fall en engelsk herre genom innebandyn som hette och heter Tom. Han spelade också musik och vad få lyssna på våra låtar. De smekte hans öra och så var vi igång med att skriva och spela in.


Tom har skrivit dansmusik. Umpf Umpf ni vet med en kille eller tjej som sjunger en rad om och om igen. Detta betyder att han gjord musik helt genom datorn utan några som helst icke virtuella instrument. Så när Songsmithprojektet startade, eller The Lamps som det hette på den tiden också hette det Snuspicks ett taga, använde vi oss av ett minimalt antal av icke virtuella instrument. Det enda instrument vi använde och använder oss av är gitarr och sång. Ibland spelas faktiskt basen också in på riktigt vis.


Så här går det till tills en låtide föds och den är färdiginspelad.


1. Någon skriver en låt. Om jag skriver den skriver jag en komplett låt med arrangemang, text och allt annat. Om Tom skriver en låt så kommer han på en vers eller refräng som låter bra i Reason och presenterar det för oss andra. När vi sen börjar spela in gör vi några delar färdiga i Reason. Slänger in det i Cubase och spelar sen in en gitarr i Audition för att sen importera i Cubase. Därefter lägger vi bara på och tar bort en massa saker. På så sätt byggs låtarna upp på liknande sätt som när man bygger med lego. Fördelen med det är att det är väldigt enkelt att få det att låta proffesionellt medan nackdelen är att det kan bli tråkigt om lyssnar på låten mycket och låten kan bli statisk.


Det som är det mest positiva med att jobba så här är att man hinner utveckla och lära som om andra saker än om man spelar in på traditionellt vis. Tex så lägger vi ner mycket tid på att hitta stämmor till sången. Hittar man rätt stämmor kan det lyfta låten flera steg. Man hinner också jobba med soundet av låten mer.


På senare tid har vi också börjat använda oss av ett program som heter melodyne. Ett fint program.


Lite historia då.


Det började med att det var jag David och Tom. Vi spelade och spelade in hemma hos Tom. Efter c;a 6 månader hade vi inte lyckats göra en enda låt färdig. Då kom en tjej in i Bandet. Hon hette...Öhhh. Skit samma. Hon hade jättrebra röst och hade kunnat, enligt min mening, kunna tillföra bandet en massa men det fanns ett problem. Hon kunde inte ge 100 %. inte ens 90%. Det går inget bra att ha en sån i bandet så hon fick sluta. Då slutade också David för han kände att det inte var háns musiksmak. Då var det jag och Tom kvar.


En dag följde en musikspelande kollega till mig med hem till Tom för att jamma lite. Efter den kvällen blev han medlem. Han heter Mattias. Efter att han kom in spelade vi in 4 färdiga låtar rätt så snabbt. David fick höra dessa och ville vara med i bandet igen. Sen bestämde vi oss för att spela ute och började då repa febrilt. Detta var slitsamt och många dåliga sidor kom fram. I vilket fall var det en väldigt bra spelning i en fullsatt pub.


Just nu håller vi på att spela in lite nya och lite gamla låtar.

Så är det med det..


/Andreas

(Ur högtalarna: National Anthem - Radiohead)





(Bild ej längre tillgänglig)


Bild från The A-team shrine




Jaha, det var ett tag sedan man skrev ticket hära dagbok. Kan det vara Thom Yorkes skönsång (där man knappt hör vad han sjunger om eftersom han har gett sig fan på att uttala orden lite hur som helst) som påtvingat detta? Eller apelsinjuicen jag avnjuter med avdomnade knän? Eller avsnittet av A-team jag såg för ungefär en vecka sedan? Vad nu det har med saker att göra.

Nej, men en liten uppdatering av vad bandmedlemmarna gör nuförtiden är ju alltid uppskattat.

Ante, den långhårige sångaren, är som bekant fortfarande nere i Holland (eller uppe, beroende på hur man räknar på sina koordinater). Hans nuvarande musikprojekt heter Songsmith, och återfinns på myspace.com/tomsku.

Om Andreas får tummarna ur andershålet någon gång, skulle det vara roligt om han kunde skriva ett litet inlägg om Songsmiths arbetsgång!

(Ur högtalarna: Optimistic - Radiohead)

Joel, vår kära trummis, spelar trummor i ett lite hårdare band i Karlshamn. Vad bandet heter, hur många de är, etc., är fortfarande olösta mysterium, eftersom Joel vägrar slita sig från detta för att svara på mina frågor över MSN.

(Ur högtalarna: Idioteque - Radiohead)

Daniel, den korthårige sångaren, får jag inte heller någon kontakt med. Men man får väl anta att han stämmer upp i skönsång när man minst anar det (eller vill det, vilket brukar vara fallet efter ett par jamare).

Då har vi två tjommar kvar: Simon och jag själv. Simon, vår funkbasist, hoppas jag fortfarande låter fingrarna smeka över träbasens kropp ibland, till vilka beröringar den ger ifrån mörka toner och gälla kattskrik (när han spelar funk blir det så, t.ex.: bhmmmmmmmm-aaaooo-ktink-bhmmmm-ao-ktinkktink-bao-bhmmmmm).

(Ur högtalarna: Motion Picture Soundtrack - Radiohead)

Och så till sist jag, vars eftertraktade utseende endast överträffas av mitt höga EQ (hmm, jag gjorde precis ett emotionellt musikerskämt...), vad gör jag i musikväg? Kort sagt, två saker: textgrejer på deviantArt, och instrumentaliska musikgrejer på neo.pushingcows.se.

"Men du", säger den erfarne pushing cows-lyssnaren, "har du verkligen inte glömt någon nu? Till exempel en stor, gul nalle, med polkagrisrandiga kalsonger, och en grön tenniströja?"

När jag frågar Gula Nallen om hans nuvarande musikaliska inriktningar, säger han kort: "Näsflöjt, biatch!"

Skriv ditt fin-fina inlägg här. Nämn gärna vad du lyssnar på. Eller vad du har ätit.

God afton alla halvsupna studenter och övrigt löst folk som tycks lyssna på detta gudsförgätna band som jag mot min vilja tvingas vara maskot för. Jaja, är man i behov av tak över huvudet och tillfälliga lagningar med nål och tråd får man väl hora för mindre. Nåväl, årskrönika för 2005 var det...

Borde väl gå snabbt... Oss emellan: så fruktansvärt produktiva har dom fan inte varit. Till och med jag har fått mer uträttat, och då har jag mest suttit och degat på Jens bruna soffa. Nåväl!

Det är lite svårt att hitta en början för Pushing Cows musikår anno 2005, mestadels för att låtarna följer samma organisationsschema som Antes hjärna, men jag misstänker att man kan börja med Thirsty, en nyinspelning av deras gamla låt som - oväntat! - heter likadant. Eftersom 2005 var något av ett retroljudsporrår för Jens del, blev det en hel del gamla trummaskinsljud, syntar och övriga mer eller mindre irriterande effekter för alla låtar som producerades under årets gång.

Thirsty är ett ganska bra exempel på det. Den började som en äckligt söt, poppig låt under 2002, och utvecklades till en nästintill instrumentalisk, episk låt.

Eller, det tror jag i alla fall. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela.

Nästa låt till återvinningsstationen blev Threell, låten med den enligt bandmedlemmarna underfundiga titeln (en medveten felstavning - verkligen jättehäftigt, killar!). Men den här gången använde de mer av den gamla inspelningen, t.ex. Joels trummor och Anders bas. Ett nytt mellanspel med ny text tillkom också, där sångaren ber om ursäkt för den kassa kvalitén på låtens äldre, övriga text. Så tycker jag dom skulle göra i varje låt!

I kölvattnet av Threell uppstod Isabella Gatostjchenkjo, en slags slaggprodukt av en hel dags inspelande. Den blandar gammal hederlig rysk folkviserytm med en sinnesjuk text, improviserad av - ja du gissade rätt - Ante.

Det är nu jag som stor, gul, auktoriserad nalle börjar misstänka att det är något fel med låtlistan. Vi befinner oss nu - enligt datummärkningen - i slutet av februari, när Magnavox plötsligt ploppar upp. Men den ingår ju i The Anna Ternheim Sessions, så jag lämnar den. På så vis blir jag ju dessutom klar snabbare, och slipper sitta här och slå på tangentbordet som inte på något sätt är anpassad till mina nalleramar.

Okej, var är vi...? Mmm, ja just det, Radio India, sicken poltergeistlåt. Den som lyckas få ut alla meningar som sägs och på vilka språk de uttalas vinner en sparkcykel. Som jag fattade det finns där samplingar från radiostationer lite varstans, t.ex. Holland, Japan och Sveriges Radio P1. Eller om det var lokalradion i Kalmar. Oj, nu brast tävlingen. Jaja, skit i sparkcykeln.

Radio India började tydligen som en annan låt (Ants without fears), men när dum och dummare, eh, Jens och Ante satt och repade på den så fastnade dom för de karnivalljud de lyckades få ur sina stackars datorer, och eftersom de är så fruktansvärt bra på att organisera sina låtar så bestämde de sig för att vänta med sången till sist eftersom de inte lyckades klämma in den någonstans. Så det blev en ny låt istället. Om det nu var någon som egentligen brydde sig. Jag gjorde inte det, men som maskot får man ibland klappa killarna på huvudet och säga "duktig paug" för att dom inte ska bryta ihop helt och hållet.

Låten 1875 är nästintill bombastisk. Den låter som ett marscherande piano med en automatkarbin i högsta hugg, laddad med F-moll. När revolutionen kommer så går den främst, med mig tätt efter som fanbärare. Monstret får väl också vara med, men honom får vi väl ta i en skrinda eller så. Vi befinner oss i maj nu, så det förklarar kanske marschtakten.

Jens sa någon gång att det är en låt om giriga cowboysare, varför man nu skulle vilja skriva om sådana. Han var väl som vanligt full.

Årets sista låt kom konstigt nog i juli, när Joel och Simon var på besök. Joel försvann innan, men Simon hann vara med och styra upp (åter-)inspelningen av Another World. Vad var det jag sa, ett återvinningens år! Nåja, det var skönt att ha en vettig människa med för en gång skull, istället för enbart Kling och Klang.

Det blev en diskobuggivuggislagdänga som hette duga, med både Moog-synt, maj-ackord och slap-bas (jag har ingen aning om vad det är för grejor, eller om de ens finns saker som heter så, men dom pratade om det när de spelade in. Jag misstänker att dom bara hittade på en massa fräcka termer för att imponera på varandra).

Årets sista låt, jajamänsan, men mitt i varmaste sommaren? Vad hände? Blev dom osams, drog vapen och förgjorde varandra? Blev låtar inspelade men borttagna? Gick en sträng?

Nej, Ante fick jobb utomlands och stack till Holland. Och så var det med det.

Som stor, gul nalle har man ganska mycket tid till att tänka, och jag har kommit fram till att det finns tre saker som håller ihop Pushing Cows (det vissa lite skämtsamt kallar för ett "band"):

• Kaffe
  
• Avståndet
  
• Att du rent fysiskt inte kan sluta
  
  

Det verkar som om det stora avståndet mellan bandmedlemmarna verkar inverterat mot verkligheten, eller inte alls överhuvudtaget. De är - oavsett stort eller litet avstånd - fortfarande precis lika medelproducerande som innan!

Och är du med i bandet, och funderar på att sluta? Glöm det. Vi snackar gängverksamhet här. Ta bara stackars mig, t.ex. Jag fick inte ens anstånd när jag skulle söka till högskolan, bara för att jag är en stor, gul, fluffig nalle. Nej, då måste man vara en maskot så klart!

Nåväl, nu får det vara nock med årskrönika för den här gången. God fortsättning, alla monsterdiggare. Nu ska jag ha en Guinness!