Pushing Cows

Ett nytt år, en ny tår...säger dom som vet och har ögon att gråta med (och de som gråter gråter antagligen för att dom lyssnar på ett visst band jag inte tänker nämna vid namn men som rimmar på pushing cows).

Jaha, då var det dags för nyårskrönika för det överfula bandet pushing cows, vars hemsida du med största sannolikhet du kommit in på av misstag. Men men, är man en stor, gul nalle i behov av mat och logi så får man väl hora för mindre, antar jag. Låt oss börja i början av år 2007...



Januari


Av någon outgrundlig anledning så dröjer herrarna Jens och Andreas sig gärna kvar i det förgångna, vilket de än en gång statuerade med låten Perfect 12, dock i en akustisk version. En akustisk version är en inspelning av låten där man inte korrigerar några fel, vilket framgår ganska tydligt när man lyssnar på gossarnas inspelning. Det är väldigt djärvt gjort av dom, faktiskt!


Det spelades in fler akustiska versioner av gamla låtar (däribland Magnavox), men ett "tekniskt fel" gjorde så att ljudet klipper på dessa sessioner (läs meningen en gång till och lägg märke till att jag har satt citationstecken kring orden tekniskt fel).

Några dagar senare spelade de in Craig Thomas will be your captain tonight, ett medryckande stycke musik. Dom har till och med fått med ett gökur mot slutet!


Eller, ja, det låter som det i alla fall.


Och som vanligt kunde dom inte låta bli att lägga in tramsigheter på slutet, väldigt oväntat gjort grabbar.

I samma veva spelade dom in Savoir Faire, en låttitel dom valde med största sannolikhet för att göra det svårt för vanligt folk att stava till det. Kul! Verkligen! Ante skrev melodin och Jens spelade bas, något han gör då och då när tillräckligt lång tid har förflutit. Dock inte tillräckligt långt den här gången, Thuresson!


Den handlar om Gud, Jesus och något mer, eller vad det nu var, jag minns inte så noga. Jag var väl intryckt bakom soffan som vanligt.



Maj


Jaha, She is spelas in. Den börjar med något som låter som startsignalen till ett gammalt bilspel till Commodore 64, samt en hickning. Därefter är det bara att sätta igång med buggningen!


Jag minns inga direkta anekdoter från den inspelningen, bortsett från att det var jävligt stökigt i rummet.

Cherry spelade dom in på nytt, dom jäklarna, i någon slags lounge-version. Det är väl tänkt att man ska dricka martini i finkläder när man lyssnar på den. Önsketänkande från deras sida, bandet-som-spelat-in-i-kallingarna-flest-gånger!



Juni


Här hände det en typiskt grej som genierna i bandet pushing cows inte är helt främmande för: de skriver och arrangerar en hel låt i flera timmar - bara för att i nästa sekund spela in en annan! Tänk er det arbetssättet på ett modernt företag idag! Isthmus är låten som aldrig blev något, lite som den här...


Vad spelade dom in istället då, undrar då du som rent masochistiskt fortfarande läser detta? Jo, låten Snap to grid! En låt som - kan jag avslöja eftersom jag inte bryr mig - ingår i en större berättelse. Spännande! (Läs det sista ordet med en viss ironi.)


För ovanlighetens skull sjöng en viss doktor Daniel Gaylord på den här biten, och det blev bättre än förväntat (med mina låga standarder, det vill säga).

Nästa så kallade låt de spelade in blev Reanimator, en text som jag säkert gjort mig lustig över i andra sammanhang. Med discobas (som jag fått förklarade för mig låter så här: hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg) och självspelande synt som främsta kännetecken klättrade den högt på Svensktoppen under några veckor.

Nej, jag driver så klart med er.

Låten som skulle haft längre refräng i slutet, A thousand lakh, spelades även den in i denna månad. Spela låten baklänges och lyssna på ett utdrag ur Antes mytologiska bok, vet ja!

Ante spelade in två akustiska låtar vid namn Darling och Icebreaker, och för att vara en annars aningen cynisk nalle måste jag nog ändå erkänna att det här är jävligt bra låtar!

Nej, jag får ingen lalo för att skriva så.




Oktober


När oktober kom hade Ante flyttat tillbaka till Holland, och epidemin vi känner som pushing cows spreds på så vis över ett större området (vissa hävdar att man ska klassa musiken som tinnitus eftersom den gör ont att lyssna på, medan andra säger att det mer är som vinterkräksjukan eftersom dom mår illa av den).


Doktor Daniel Gaylord och Jens spelade då in - med minsta möjliga medel, som brukligt, för att ha något att skylla på - låten Molly. Eftersom jag inte har kunnat avgöra huruvida den var seriöst menat, så låter jag den tala för sig själv.



Så där ja, det var väl det hela. En massa luckor där inget är inspelat - inte ens en jullåt har dom spelat in! Fy farao, jag menar, hur svårt kan det vara att slänga ihop ett par ackord, eller vad det heter. Och lite bjällror. Och dist.



Nähä, nu är det dags för mitt bad. God fortsättning!
Vi hörs för jag lär väl få skriva ännu en krönika om ett år!

Nalleslaveri!