(Ur högtalarna: klick.....klick......))
(Ur bakgrunden: plinget i mellanspelet till "Nothe")
Sitter här i den blå soffan hemma hos Ante och väntar på att han ska spela in sina lager av gitarrpling på den nya låten "Nothe". Det blir den tredje låten vi spelat in sedan jag åkte ner här för lite mer än en vecka sedan. Det är skönt att veta att man fortfarande rent musikaliskt kan samarbeta och spela in precis som mången gånger förr. Jag var och lyssnade på en repning med Antes andra band här nere - Hallon - och det var en intressant upplevelse. Hallon är mer ett band som uppträder och gör låtar. Pushing Cows har aldrig varit ett uppträdande band eftersom vi aldrig egentligen strävat aktivt efter att få spelningar. För mig har det varit att testa idéer, spela in och sedan (oftast) njuta av resultatet. Det är nog ett väldigt fåtal Pushing Cows-låtar man kan spela live. Dock betyder ju inte detta automatiskt att Pushing Cows är dött som band, tvärtom. Det är bara ett litet band som med oregelbundna intervaller spelar in låtar som dom trivs med, och det är själva syftet. Jag är vid det här laget ganska trött på meningen "Då har ni väl lagt ner bandet nu?" efter man berättat var alla de mer eller mindre fasta bandmedlemmarna bor, som om det vore det enda humana att göra. Svensken vill ha en framgångssaga, den idioten. Han kan inte acceptera evighetsprojekt, paradoxalt nog, fastän verandan han påbörjade därhemma sommaren 1992 fortfarande inte är färdigbyggd.
onsdag 23 juli 2008
måndag 21 juli 2008
Unknown on the ground
Unknown on the ground
Little boy's fingers
stroking his whiskers
and feeling his skin
Unknown on the ground
Should've been left alone
Little boy's fingers
brings poison home
Unkown with a custom glow
Slow is his breathing
Leaving trails so if all fails
at least someone will die
Hämta låten här.
tisdag 15 juli 2008
Capital B
In my fantasy I collect tomes
searching for a spell to bring you home
(It's not home when you're not at home)
This, my love, is a two-seated plane
Full rows, otherwise I'll go insane
(It's not home when you're not at home)
The dullness devours my body's interior
Separation is a power far too superior
(It's not home when you're not at home)
This flat, my capital B
Come alphabetise with me
Come set it straight
Come live with me
(It's not home when you're not at home)
searching for a spell to bring you home
(It's not home when you're not at home)
This, my love, is a two-seated plane
Full rows, otherwise I'll go insane
(It's not home when you're not at home)
The dullness devours my body's interior
Separation is a power far too superior
(It's not home when you're not at home)
This flat, my capital B
Come alphabetise with me
Come set it straight
Come live with me
(It's not home when you're not at home)
Hämta låten här.
fredag 25 april 2008
OZMA är ett sådant där band som jag har växt upp med, precis som Supergrass (som jag tidigare nämnt). När jag lyssnar på deras låtar är det oftast av nostalgiska skäl.
Förutom med en låt.
Denna vederstyggelse till låt heter Coffee Shop Girl. Bortsett från att melodin inte är så där värst mycket att hänga i julgranen, så är texten rent vedervärdig. Eller vad sägs om:
Ursäkta? Det är kanske dagens sanning att veganer alltid dricker sitt kaffe utan några tillsatser, men det är inget jag hört talas om. Ett annat exempel på lyriken i sången:
(Ur högtalarna: "Baseball" - OZMA)
Förutom med en låt.
Denna vederstyggelse till låt heter Coffee Shop Girl. Bortsett från att melodin inte är så där värst mycket att hänga i julgranen, så är texten rent vedervärdig. Eller vad sägs om:
Her name is Meg but her name tag says "Megan"
She takes her coffee black 'cause she's a vegan
Ursäkta? Det är kanske dagens sanning att veganer alltid dricker sitt kaffe utan några tillsatser, men det är inget jag hört talas om. Ett annat exempel på lyriken i sången:
If she knew that I thought she's a hottieJag menar, allvarligt, för helvete...
would she still give me that free biscotti?
(Ur högtalarna: "Baseball" - OZMA)
söndag 24 februari 2008
(Ur högtalarna: "Sofa (of My Lethargy)" - Supergrass)
Likt Moses brinnande buske meddelade internet mig för ett par minuter sedan att Supergrass ska släppa en ny skiva i slutet av mars. Deras nya video Bad Blood återfinnes på en länk fem ord tidigare.
(Ur högtalarna: "Never done nothing like that before" - Supergrass)
Supergrass är ett sådant där band som jag har ett speciellt förhållande till, eftersom jag började lyssna på dom i samband med att det här bandet skapades. Visserligen hade jag köpt deras självbetitlade album tidigare, men i ärlighetens namn var jag nästan rädd för vissa låtar.
(Ur högtalarna: "Caught by the fuzz" - Supergrass)
(Ur högtalarna: "Cheapskate" - Supergrass)
Det ska bli intressant att se hurdana låtar det blir. De senaste skivorna har varit lite väl psykedeliska på sina håll, men Bad Blood verkar ju vara en ren rockrökare, som vi i branschen säger.
(Ur högtalarna: "Richard III" - Supergrass)
I övrigt så var tanken med det här inlägget egentligen att skriva om egenheten vissa artister har gällande publikvrål på albumspår, men Supergrass är lite tuffare.
Likt Moses brinnande buske meddelade internet mig för ett par minuter sedan att Supergrass ska släppa en ny skiva i slutet av mars. Deras nya video Bad Blood återfinnes på en länk fem ord tidigare.
(Ur högtalarna: "Never done nothing like that before" - Supergrass)
Supergrass är ett sådant där band som jag har ett speciellt förhållande till, eftersom jag började lyssna på dom i samband med att det här bandet skapades. Visserligen hade jag köpt deras självbetitlade album tidigare, men i ärlighetens namn var jag nästan rädd för vissa låtar.
(Ur högtalarna: "Caught by the fuzz" - Supergrass)
(Ur högtalarna: "Cheapskate" - Supergrass)
Det ska bli intressant att se hurdana låtar det blir. De senaste skivorna har varit lite väl psykedeliska på sina håll, men Bad Blood verkar ju vara en ren rockrökare, som vi i branschen säger.
(Ur högtalarna: "Richard III" - Supergrass)
I övrigt så var tanken med det här inlägget egentligen att skriva om egenheten vissa artister har gällande publikvrål på albumspår, men Supergrass är lite tuffare.
lördag 5 januari 2008
Ett nytt år, en ny tår...säger dom som vet och har ögon att gråta med (och de som gråter gråter antagligen för att dom lyssnar på ett visst band jag inte tänker nämna vid namn men som rimmar på pushing cows).
Jaha, då var det dags för nyårskrönika för det överfula bandet pushing cows, vars hemsida du med största sannolikhet du kommit in på av misstag. Men men, är man en stor, gul nalle i behov av mat och logi så får man väl hora för mindre, antar jag. Låt oss börja i början av år 2007...
Januari
Av någon outgrundlig anledning så dröjer herrarna Jens och Andreas sig gärna kvar i det förgångna, vilket de än en gång statuerade med låten Perfect 12, dock i en akustisk version. En akustisk version är en inspelning av låten där man inte korrigerar några fel, vilket framgår ganska tydligt när man lyssnar på gossarnas inspelning. Det är väldigt djärvt gjort av dom, faktiskt!
Det spelades in fler akustiska versioner av gamla låtar (däribland Magnavox), men ett "tekniskt fel" gjorde så att ljudet klipper på dessa sessioner (läs meningen en gång till och lägg märke till att jag har satt citationstecken kring orden tekniskt fel).
Några dagar senare spelade de in Craig Thomas will be your captain tonight, ett medryckande stycke musik. Dom har till och med fått med ett gökur mot slutet!
Eller, ja, det låter som det i alla fall.
Och som vanligt kunde dom inte låta bli att lägga in tramsigheter på slutet, väldigt oväntat gjort grabbar.
I samma veva spelade dom in Savoir Faire, en låttitel dom valde med största sannolikhet för att göra det svårt för vanligt folk att stava till det. Kul! Verkligen! Ante skrev melodin och Jens spelade bas, något han gör då och då när tillräckligt lång tid har förflutit. Dock inte tillräckligt långt den här gången, Thuresson!
Den handlar om Gud, Jesus och något mer, eller vad det nu var, jag minns inte så noga. Jag var väl intryckt bakom soffan som vanligt.
Maj
Jaha, She is spelas in. Den börjar med något som låter som startsignalen till ett gammalt bilspel till Commodore 64, samt en hickning. Därefter är det bara att sätta igång med buggningen!
Jag minns inga direkta anekdoter från den inspelningen, bortsett från att det var jävligt stökigt i rummet.
Cherry spelade dom in på nytt, dom jäklarna, i någon slags lounge-version. Det är väl tänkt att man ska dricka martini i finkläder när man lyssnar på den. Önsketänkande från deras sida, bandet-som-spelat-in-i-kallingarna-flest-gånger!
Juni
Här hände det en typiskt grej som genierna i bandet pushing cows inte är helt främmande för: de skriver och arrangerar en hel låt i flera timmar - bara för att i nästa sekund spela in en annan! Tänk er det arbetssättet på ett modernt företag idag! Isthmus är låten som aldrig blev något, lite som den här...
Vad spelade dom in istället då, undrar då du som rent masochistiskt fortfarande läser detta? Jo, låten Snap to grid! En låt som - kan jag avslöja eftersom jag inte bryr mig - ingår i en större berättelse. Spännande! (Läs det sista ordet med en viss ironi.)
För ovanlighetens skull sjöng en viss doktor Daniel Gaylord på den här biten, och det blev bättre än förväntat (med mina låga standarder, det vill säga).
Nästa så kallade låt de spelade in blev Reanimator, en text som jag säkert gjort mig lustig över i andra sammanhang. Med discobas (som jag fått förklarade för mig låter så här: hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg) och självspelande synt som främsta kännetecken klättrade den högt på Svensktoppen under några veckor.
Nej, jag driver så klart med er.
Låten som skulle haft längre refräng i slutet, A thousand lakh, spelades även den in i denna månad. Spela låten baklänges och lyssna på ett utdrag ur Antes mytologiska bok, vet ja!
Ante spelade in två akustiska låtar vid namn Darling och Icebreaker, och för att vara en annars aningen cynisk nalle måste jag nog ändå erkänna att det här är jävligt bra låtar!
Nej, jag får ingen lalo för att skriva så.
Oktober
När oktober kom hade Ante flyttat tillbaka till Holland, och epidemin vi känner som pushing cows spreds på så vis över ett större området (vissa hävdar att man ska klassa musiken som tinnitus eftersom den gör ont att lyssna på, medan andra säger att det mer är som vinterkräksjukan eftersom dom mår illa av den).
Doktor Daniel Gaylord och Jens spelade då in - med minsta möjliga medel, som brukligt, för att ha något att skylla på - låten Molly. Eftersom jag inte har kunnat avgöra huruvida den var seriöst menat, så låter jag den tala för sig själv.
Så där ja, det var väl det hela. En massa luckor där inget är inspelat - inte ens en jullåt har dom spelat in! Fy farao, jag menar, hur svårt kan det vara att slänga ihop ett par ackord, eller vad det heter. Och lite bjällror. Och dist.
Nähä, nu är det dags för mitt bad. God fortsättning!
Vi hörs för jag lär väl få skriva ännu en krönika om ett år!
Nalleslaveri!
Jaha, då var det dags för nyårskrönika för det överfula bandet pushing cows, vars hemsida du med största sannolikhet du kommit in på av misstag. Men men, är man en stor, gul nalle i behov av mat och logi så får man väl hora för mindre, antar jag. Låt oss börja i början av år 2007...
Januari
Av någon outgrundlig anledning så dröjer herrarna Jens och Andreas sig gärna kvar i det förgångna, vilket de än en gång statuerade med låten Perfect 12, dock i en akustisk version. En akustisk version är en inspelning av låten där man inte korrigerar några fel, vilket framgår ganska tydligt när man lyssnar på gossarnas inspelning. Det är väldigt djärvt gjort av dom, faktiskt!
Det spelades in fler akustiska versioner av gamla låtar (däribland Magnavox), men ett "tekniskt fel" gjorde så att ljudet klipper på dessa sessioner (läs meningen en gång till och lägg märke till att jag har satt citationstecken kring orden tekniskt fel).
Några dagar senare spelade de in Craig Thomas will be your captain tonight, ett medryckande stycke musik. Dom har till och med fått med ett gökur mot slutet!
Eller, ja, det låter som det i alla fall.
Och som vanligt kunde dom inte låta bli att lägga in tramsigheter på slutet, väldigt oväntat gjort grabbar.
I samma veva spelade dom in Savoir Faire, en låttitel dom valde med största sannolikhet för att göra det svårt för vanligt folk att stava till det. Kul! Verkligen! Ante skrev melodin och Jens spelade bas, något han gör då och då när tillräckligt lång tid har förflutit. Dock inte tillräckligt långt den här gången, Thuresson!
Den handlar om Gud, Jesus och något mer, eller vad det nu var, jag minns inte så noga. Jag var väl intryckt bakom soffan som vanligt.
Maj
Jaha, She is spelas in. Den börjar med något som låter som startsignalen till ett gammalt bilspel till Commodore 64, samt en hickning. Därefter är det bara att sätta igång med buggningen!
Jag minns inga direkta anekdoter från den inspelningen, bortsett från att det var jävligt stökigt i rummet.
Cherry spelade dom in på nytt, dom jäklarna, i någon slags lounge-version. Det är väl tänkt att man ska dricka martini i finkläder när man lyssnar på den. Önsketänkande från deras sida, bandet-som-spelat-in-i-kallingarna-flest-gånger!
Juni
Här hände det en typiskt grej som genierna i bandet pushing cows inte är helt främmande för: de skriver och arrangerar en hel låt i flera timmar - bara för att i nästa sekund spela in en annan! Tänk er det arbetssättet på ett modernt företag idag! Isthmus är låten som aldrig blev något, lite som den här...
Vad spelade dom in istället då, undrar då du som rent masochistiskt fortfarande läser detta? Jo, låten Snap to grid! En låt som - kan jag avslöja eftersom jag inte bryr mig - ingår i en större berättelse. Spännande! (Läs det sista ordet med en viss ironi.)
För ovanlighetens skull sjöng en viss doktor Daniel Gaylord på den här biten, och det blev bättre än förväntat (med mina låga standarder, det vill säga).
Nästa så kallade låt de spelade in blev Reanimator, en text som jag säkert gjort mig lustig över i andra sammanhang. Med discobas (som jag fått förklarade för mig låter så här: hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg-hög-låg) och självspelande synt som främsta kännetecken klättrade den högt på Svensktoppen under några veckor.
Nej, jag driver så klart med er.
Låten som skulle haft längre refräng i slutet, A thousand lakh, spelades även den in i denna månad. Spela låten baklänges och lyssna på ett utdrag ur Antes mytologiska bok, vet ja!
Ante spelade in två akustiska låtar vid namn Darling och Icebreaker, och för att vara en annars aningen cynisk nalle måste jag nog ändå erkänna att det här är jävligt bra låtar!
Nej, jag får ingen lalo för att skriva så.
Oktober
När oktober kom hade Ante flyttat tillbaka till Holland, och epidemin vi känner som pushing cows spreds på så vis över ett större området (vissa hävdar att man ska klassa musiken som tinnitus eftersom den gör ont att lyssna på, medan andra säger att det mer är som vinterkräksjukan eftersom dom mår illa av den).
Doktor Daniel Gaylord och Jens spelade då in - med minsta möjliga medel, som brukligt, för att ha något att skylla på - låten Molly. Eftersom jag inte har kunnat avgöra huruvida den var seriöst menat, så låter jag den tala för sig själv.
Så där ja, det var väl det hela. En massa luckor där inget är inspelat - inte ens en jullåt har dom spelat in! Fy farao, jag menar, hur svårt kan det vara att slänga ihop ett par ackord, eller vad det heter. Och lite bjällror. Och dist.
Nähä, nu är det dags för mitt bad. God fortsättning!
Vi hörs för jag lär väl få skriva ännu en krönika om ett år!
Nalleslaveri!
söndag 2 december 2007
(Ur högtalarna: "The End Chapter- III- The End Complete" - Coheed and Cambria)
Den senaste en och halv veckan har jag nästan uteslutande lyssnat på detta hårfagra band, Coheed and Cambria.
Något jag även frågat mig flertalet gånger under denna period är: varför? Det är knappast musik som jag lyssnar på i någon annan form, jag tycker texterna är fruktansvärt simpla och melodierna är så där inbakat poppiga (d.v.s., "vi-är-jättemörka-vi-lovar-för-vi-har-distade-gitarrer-och-långt-hår-fast-refrängen-går-i-G-Em-C-D").
Ändå lyssnar jag på det.
För de oinsatta så gör Coheed and Cambria låtar som utspelar sig i frontmannens egenpåhittade tecknade historia (i seriealbumsform, kallad The Amory Wars), som utspelar sig i någon galax långt, långt borta (ungefär).
Så låtarna berättar om händelseförloppet i historien, vilket - kan jag tänka mig - förklarar varför de oftast är så banala som de är.
(Ur högtalarna: "Blood red summer" - Coheed and Cambria)
Ändå lyssnar man, som sagt.
Jag tog även en titt på ett av seriealbumen som tidigare nämnts, och det var inte någon höjdare det heller.
Och ändå lyssnar man.
För att inte snacka om deras överambitiösa låttitlar på musikalbumen! Eller vad sägs om Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness?
Ungefär så faktiskt!
(Ur högtalarna: "The Velorium Camper II: Backened Of Forever" - Coheed and Cambria)
Ovanstående låt, med fullständig information om artist och album, blir således:
Coheed and Cambria - In Keeping Secrets Of Silent Earth 3 - The Velorium Camper II: Backened Of Forever
Säg det snabbt tre gånger!
Då är Bob is furios bättre.
(Ur högtalarna: "Mild und Leise" - Paul Lansky)
Vill man skala bort banala låttexter kan man istället dra hem Mild und Leise från Paul Lanskys del av internet. Om man kan sin Radiohead, så känner man ganska snabbt igen vilken låt på Kid A som innehåller en sampling från den här Mild und Leise, mer exakt 43 sekunder in i de konstiga tonerna.
Nu ska jag dricka kaffe!
Den senaste en och halv veckan har jag nästan uteslutande lyssnat på detta hårfagra band, Coheed and Cambria.
Något jag även frågat mig flertalet gånger under denna period är: varför? Det är knappast musik som jag lyssnar på i någon annan form, jag tycker texterna är fruktansvärt simpla och melodierna är så där inbakat poppiga (d.v.s., "vi-är-jättemörka-vi-lovar-för-vi-har-distade-gitarrer-och-långt-hår-fast-refrängen-går-i-G-Em-C-D").
Ändå lyssnar jag på det.
För de oinsatta så gör Coheed and Cambria låtar som utspelar sig i frontmannens egenpåhittade tecknade historia (i seriealbumsform, kallad The Amory Wars), som utspelar sig i någon galax långt, långt borta (ungefär).
Så låtarna berättar om händelseförloppet i historien, vilket - kan jag tänka mig - förklarar varför de oftast är så banala som de är.
(Ur högtalarna: "Blood red summer" - Coheed and Cambria)
Ändå lyssnar man, som sagt.
Jag tog även en titt på ett av seriealbumen som tidigare nämnts, och det var inte någon höjdare det heller.
Och ändå lyssnar man.
För att inte snacka om deras överambitiösa låttitlar på musikalbumen! Eller vad sägs om Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness?
(Scen: musikaffär, medelålders man bakom disk, missförstådd gothtjej vill handla).
Tjejen: "Cha, har ni Coheed and Cambria?"
Mannen: "Jadå, vilken skiva vill du ha?"
Tjejen: "Jo, jag vill ha: Good Apollo, I'm burning...."
(Tre timmar senare)
Tjejen: "...volume femtioelva: burning turning blabla bla..."
Ungefär så faktiskt!
(Ur högtalarna: "The Velorium Camper II: Backened Of Forever" - Coheed and Cambria)
Ovanstående låt, med fullständig information om artist och album, blir således:
Coheed and Cambria - In Keeping Secrets Of Silent Earth 3 - The Velorium Camper II: Backened Of Forever
Säg det snabbt tre gånger!
Då är Bob is furios bättre.
(Ur högtalarna: "Mild und Leise" - Paul Lansky)
Vill man skala bort banala låttexter kan man istället dra hem Mild und Leise från Paul Lanskys del av internet. Om man kan sin Radiohead, så känner man ganska snabbt igen vilken låt på Kid A som innehåller en sampling från den här Mild und Leise, mer exakt 43 sekunder in i de konstiga tonerna.
Nu ska jag dricka kaffe!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)