(Ur högtalarna: National Anthem - Radiohead)





(Bild ej längre tillgänglig)


Bild från The A-team shrine




Jaha, det var ett tag sedan man skrev ticket hära dagbok. Kan det vara Thom Yorkes skönsång (där man knappt hör vad han sjunger om eftersom han har gett sig fan på att uttala orden lite hur som helst) som påtvingat detta? Eller apelsinjuicen jag avnjuter med avdomnade knän? Eller avsnittet av A-team jag såg för ungefär en vecka sedan? Vad nu det har med saker att göra.

Nej, men en liten uppdatering av vad bandmedlemmarna gör nuförtiden är ju alltid uppskattat.

Ante, den långhårige sångaren, är som bekant fortfarande nere i Holland (eller uppe, beroende på hur man räknar på sina koordinater). Hans nuvarande musikprojekt heter Songsmith, och återfinns på myspace.com/tomsku.

Om Andreas får tummarna ur andershålet någon gång, skulle det vara roligt om han kunde skriva ett litet inlägg om Songsmiths arbetsgång!

(Ur högtalarna: Optimistic - Radiohead)

Joel, vår kära trummis, spelar trummor i ett lite hårdare band i Karlshamn. Vad bandet heter, hur många de är, etc., är fortfarande olösta mysterium, eftersom Joel vägrar slita sig från detta för att svara på mina frågor över MSN.

(Ur högtalarna: Idioteque - Radiohead)

Daniel, den korthårige sångaren, får jag inte heller någon kontakt med. Men man får väl anta att han stämmer upp i skönsång när man minst anar det (eller vill det, vilket brukar vara fallet efter ett par jamare).

Då har vi två tjommar kvar: Simon och jag själv. Simon, vår funkbasist, hoppas jag fortfarande låter fingrarna smeka över träbasens kropp ibland, till vilka beröringar den ger ifrån mörka toner och gälla kattskrik (när han spelar funk blir det så, t.ex.: bhmmmmmmmm-aaaooo-ktink-bhmmmm-ao-ktinkktink-bao-bhmmmmm).

(Ur högtalarna: Motion Picture Soundtrack - Radiohead)

Och så till sist jag, vars eftertraktade utseende endast överträffas av mitt höga EQ (hmm, jag gjorde precis ett emotionellt musikerskämt...), vad gör jag i musikväg? Kort sagt, två saker: textgrejer på deviantArt, och instrumentaliska musikgrejer på neo.pushingcows.se.

"Men du", säger den erfarne pushing cows-lyssnaren, "har du verkligen inte glömt någon nu? Till exempel en stor, gul nalle, med polkagrisrandiga kalsonger, och en grön tenniströja?"

När jag frågar Gula Nallen om hans nuvarande musikaliska inriktningar, säger han kort: "Näsflöjt, biatch!"

Skriv ditt fin-fina inlägg här. Nämn gärna vad du lyssnar på. Eller vad du har ätit.

God afton alla halvsupna studenter och övrigt löst folk som tycks lyssna på detta gudsförgätna band som jag mot min vilja tvingas vara maskot för. Jaja, är man i behov av tak över huvudet och tillfälliga lagningar med nål och tråd får man väl hora för mindre. Nåväl, årskrönika för 2005 var det...

Borde väl gå snabbt... Oss emellan: så fruktansvärt produktiva har dom fan inte varit. Till och med jag har fått mer uträttat, och då har jag mest suttit och degat på Jens bruna soffa. Nåväl!

Det är lite svårt att hitta en början för Pushing Cows musikår anno 2005, mestadels för att låtarna följer samma organisationsschema som Antes hjärna, men jag misstänker att man kan börja med Thirsty, en nyinspelning av deras gamla låt som - oväntat! - heter likadant. Eftersom 2005 var något av ett retroljudsporrår för Jens del, blev det en hel del gamla trummaskinsljud, syntar och övriga mer eller mindre irriterande effekter för alla låtar som producerades under årets gång.

Thirsty är ett ganska bra exempel på det. Den började som en äckligt söt, poppig låt under 2002, och utvecklades till en nästintill instrumentalisk, episk låt.

Eller, det tror jag i alla fall. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela.

Nästa låt till återvinningsstationen blev Threell, låten med den enligt bandmedlemmarna underfundiga titeln (en medveten felstavning - verkligen jättehäftigt, killar!). Men den här gången använde de mer av den gamla inspelningen, t.ex. Joels trummor och Anders bas. Ett nytt mellanspel med ny text tillkom också, där sångaren ber om ursäkt för den kassa kvalitén på låtens äldre, övriga text. Så tycker jag dom skulle göra i varje låt!

I kölvattnet av Threell uppstod Isabella Gatostjchenkjo, en slags slaggprodukt av en hel dags inspelande. Den blandar gammal hederlig rysk folkviserytm med en sinnesjuk text, improviserad av - ja du gissade rätt - Ante.

Det är nu jag som stor, gul, auktoriserad nalle börjar misstänka att det är något fel med låtlistan. Vi befinner oss nu - enligt datummärkningen - i slutet av februari, när Magnavox plötsligt ploppar upp. Men den ingår ju i The Anna Ternheim Sessions, så jag lämnar den. På så vis blir jag ju dessutom klar snabbare, och slipper sitta här och slå på tangentbordet som inte på något sätt är anpassad till mina nalleramar.

Okej, var är vi...? Mmm, ja just det, Radio India, sicken poltergeistlåt. Den som lyckas få ut alla meningar som sägs och på vilka språk de uttalas vinner en sparkcykel. Som jag fattade det finns där samplingar från radiostationer lite varstans, t.ex. Holland, Japan och Sveriges Radio P1. Eller om det var lokalradion i Kalmar. Oj, nu brast tävlingen. Jaja, skit i sparkcykeln.

Radio India började tydligen som en annan låt (Ants without fears), men när dum och dummare, eh, Jens och Ante satt och repade på den så fastnade dom för de karnivalljud de lyckades få ur sina stackars datorer, och eftersom de är så fruktansvärt bra på att organisera sina låtar så bestämde de sig för att vänta med sången till sist eftersom de inte lyckades klämma in den någonstans. Så det blev en ny låt istället. Om det nu var någon som egentligen brydde sig. Jag gjorde inte det, men som maskot får man ibland klappa killarna på huvudet och säga "duktig paug" för att dom inte ska bryta ihop helt och hållet.

Låten 1875 är nästintill bombastisk. Den låter som ett marscherande piano med en automatkarbin i högsta hugg, laddad med F-moll. När revolutionen kommer så går den främst, med mig tätt efter som fanbärare. Monstret får väl också vara med, men honom får vi väl ta i en skrinda eller så. Vi befinner oss i maj nu, så det förklarar kanske marschtakten.

Jens sa någon gång att det är en låt om giriga cowboysare, varför man nu skulle vilja skriva om sådana. Han var väl som vanligt full.

Årets sista låt kom konstigt nog i juli, när Joel och Simon var på besök. Joel försvann innan, men Simon hann vara med och styra upp (åter-)inspelningen av Another World. Vad var det jag sa, ett återvinningens år! Nåja, det var skönt att ha en vettig människa med för en gång skull, istället för enbart Kling och Klang.

Det blev en diskobuggivuggislagdänga som hette duga, med både Moog-synt, maj-ackord och slap-bas (jag har ingen aning om vad det är för grejor, eller om de ens finns saker som heter så, men dom pratade om det när de spelade in. Jag misstänker att dom bara hittade på en massa fräcka termer för att imponera på varandra).

Årets sista låt, jajamänsan, men mitt i varmaste sommaren? Vad hände? Blev dom osams, drog vapen och förgjorde varandra? Blev låtar inspelade men borttagna? Gick en sträng?

Nej, Ante fick jobb utomlands och stack till Holland. Och så var det med det.

Som stor, gul nalle har man ganska mycket tid till att tänka, och jag har kommit fram till att det finns tre saker som håller ihop Pushing Cows (det vissa lite skämtsamt kallar för ett "band"):

• Kaffe
  
• Avståndet
  
• Att du rent fysiskt inte kan sluta
  
  

Det verkar som om det stora avståndet mellan bandmedlemmarna verkar inverterat mot verkligheten, eller inte alls överhuvudtaget. De är - oavsett stort eller litet avstånd - fortfarande precis lika medelproducerande som innan!

Och är du med i bandet, och funderar på att sluta? Glöm det. Vi snackar gängverksamhet här. Ta bara stackars mig, t.ex. Jag fick inte ens anstånd när jag skulle söka till högskolan, bara för att jag är en stor, gul, fluffig nalle. Nej, då måste man vara en maskot så klart!

Nåväl, nu får det vara nock med årskrönika för den här gången. God fortsättning, alla monsterdiggare. Nu ska jag ha en Guinness!

(Ur högtalarna: "Queer" - Garbage)

Jaha, fredag och vin. Och Ante i soffan. Som vanligt, med andra ord.

När vår gode vän och kollega Simon (alias Timon alias Simpelompan) spelade jag, Ante och han ånyo in den gamla slagdängan Another World. Den första minns alla; det var ju den där Daniel hade ätit en dålig kebab och fick sjunga med magont. Det lärde oss en viktig läxa: konst gör ont!

Vår hårdhänte trummis tillika vän Joel var även han här på besök; dessvärre kallade tjänsten hem honom igen.

(Ur högtalarna: "My lover's box" - Garbage)

Vi drack inte bara öl och tequila och pratade pushing cows-minnen när dessa båda lurvar var här, nej, nej, vi definierade vårt ljud också. Det är extremt svårt^* att så här på några rader redogöra för de djupa diskussioner och argument som framlades, men i framtiden lutar ljudbilden mer åt låtar som Magnavox, Papercut tongue och den senaste slagdängan, Another world. Funk med tjofräs, ungefär!

(Ur högtalarna: "Trouble in the message centre" - Blur)

Nu skannar jag in lite bilder från besöktet, tills bilderna tar slut, jag tar slut eller båda, vilket som nu kommer först.

(Ur högtalarna: "Fun time" - Weezer)

Kaffe och tisdag, som glass och nötter. Observera dock att du kan byta ut veckodagen mot vilken som helst.

Vårt senaste mästerverk är Radio India, en låt inte helt utan komplikationer. Den har väl tagit gott och väl fyra-fem veckor att spela in (nej, inte effektiv tid. I så fall får man slå an en sträng i taget per timme, eller liknande. Fråga din närmaste ingenjörskompis om den korrekta uträkningen.)

Först och främst så hette den inte ens Radio India från början, utan Ants without fears, en liten låt som Danne och Ante knåpat ihop i den grå forntiden. Jag och Ante spelade in de mesta av instrumenten (som vanligt i hans lägenhet, till hans grannars förtret). Sedan...

(Ur högtalarna: "Lullaby for Wayne" - Weezer)

...försvann Ante iväg till Österrike en vecka, under vilken - sett ur låtens perspektiv - absolut ingenting hände.

(Ur högtalarna: "I swear it's true" - Weezer)

Här tar vi en fem-minutare. Vi hade alltså en låt som var...

• väldans, väldans intressant
  
• omöjlig att lägga sång på
  

Ante blåste och pustade och frustade, men sången ville inte lägga sig still på spåret. Antagligen hade det att göra med de skräckackord han la på synten. Så...

(Ur högtalarna: "Mr. Radio" - ELO)

...vi suckade lite, mixade vidare med låten och ställde oss in på att lägga sången sist av allt (med andra ord: vila idag, jobba imorgon).

När Dagen D kom, insåg vi att resultatet vi hade kommit fram till passade sig bättre utan sång. Eftersom...

(här kommer en snabbspolning)

...och då sa Jesus...

(en till)

...så Ants without fears är fortfarande oinspelad, och väntar dessutom på en melodi. Men ur detta kaos föddes alltså Radio India. Så kan det gå! Eller rättare sagt: så gick det!

(Ur högtalarna: "There goes the fear" - Doves. Men det är bara för att jag inte når att ändra, så det får väl vara det som Jens spelar. Helvete med.)

Jaja jaja, eftersom ingen annan i vårt lata band orkat skriva årets första inlägg så får väl jag själv ta och bita i den sura tjurens horn. Eller, skriva o skriva, diktera. Jag sitter i soffan och dikterar för Jens, MUHAHAHAHAHA. Jag menar, hur fan ska jag kunna skriva utan en tumme?

(Ut högtalarna: nåt mer med Doves, jag vet inte, han byter väl förhoppningsvis snart.)

Vad minns jag från 2004? Inte mycket. Inget ont om musiken men några turnélejon är de rakt fan inte, de där grabbarna. Fan, till och med jag har ju varit på fler ställen, och jag är ändå en stor gul nalle med kalsonger och en grön, skön tenniströja! Jaja, vi får väl slå våra huvuden ihopa, jag och min ägare, fastän jag tvivlar att det gör lika ont för honom.



Januari

Verkar inte hänt så jävla mycket. Var någon incident med nåt fruntimmer, eller två, eller hur det var, och så skrev pågarna några låtar om det. Been there, done that, bought the T-shirt. Kom med nåt nytt, för fan.



Februari

Nu börjar det hända lite, men fortfarande inget turnerande, oj vad förvånad jag blir. Jaja, Black crotalus ser dagens ljus, en slags eftersläntare till januariincidenten. Typisk prettotitel a'la Jens, om ni frågar mig. Märkvärdigt värre, oh la la, eller nej.

Mer? Tja, Is Obi home är en annan. Jag vet inte, men jag misstänker att Jens inte orkade hitta fler ackord till verserna (ett ackord närmare bestämt, jag menar, hallå?).



Mars

The Karlshamn Tapes spelas in, dvs Namedropping, Down, Sunshit och Please call later. Tydligen spelade de in skiten på skolan i Karlshamn, men hjälp från Micke och några till, men fan vet jag. De kanske bara drack öl och försökte spela, som de brukar göra.

Det kan hända att låtarna spelades in i februari också, men: 1) det går inte att lita på Jens såll till minne, 2) jag skiter egentligen i vilket.



April

Var var vi...april, ja. Do the blacksmith, nån slags upp-och-dansa-text från Jens sida som blandades med toner från Antes gråa klump till musikhjärna. Jag vet inte, men när jag försöker dansa till den går det bara inte, så jaja, nice try killar, come again!



Maj

Den femtonde maj bestämde sig de två hårt arbetande musikerna (host host blink blink) Jens och Ante att, nej, nu måste vi verkligen ta en paus, och vad gjorde de då? De söp sig fulla så klart, och spelade in Bossanova girl. Och som alla vet, handlade mest den inspelningen om att Ante aldrig förstod takten Jens spelade i, Jens hela tiden ändrade i Antes bidrag till texten eftersom hans ego inte tillät annat, och att Ante - efter att ha lagt sista sångstämma - gick och spydde. Moget, grabbar!



Augusti

Sedan, som man säger, hände det inte så jävla mycket förrän i augusti, då Den Stora Reparveckan v.30 inföll. Eftersom jag inte var med i Osby (där repet tydligen ägde rum), så kan jag ju inte berätta så mycket om det, eller hur?

Men, men, två låtar blev inspelade i alla fall, C# Major och Craig Thomas will be your captain tonight, varav jag bara sett röken av den ene.



September

Januariincidenten spelas in, Frida Feltcher. Bra låt, synd bara att Jens mongotrummor sabbar hela föreställningen.



November

Herrarna Jens och Andreas spelar in en låt som mest påminner om två små barn som vill testa pappas nya synt - Magnum Opus.

Annars var det blandad kompott i november; Poke, lite 8-bitars trummor på elgitarrer; (the long-awaited) Suicide of Christmas, uttrycker även min åsikt om julens jävla julklappskrav (jag menar, vem fan ger egentligen för att det är roligt??), och så Nouveaux riches, en stilla, skön gitarrslinga till nån slags jävla sockersöt text av Jens som inte riktigt var min kopp av te, men men, grabben har ju ett helt nytt år på sig att fixa till sin lyrik.



December

Ah, nu snackar vi låtar. Under mellandagarna spelas The AT-sessions in, speciellt tillägnat Anna Ternheim. Magnavox, en låt som jag rivet loss till många gånger, senast igår fredag. Papercut tongue, perfekt på förfesten, som man kan stå och gunga till (eller i mitt fall, sitta). Och så C# Minor, när du vill komma innanför blusen på bruden där ni sitter ute i lusthuset under månens sken...



Ja, goda vänner och lata bandmedlemmar, det var min syn på 2004. Om jag glömt nåt är det avsiktligt, som när jag blev ollad av en full idiot på nollespelningen i Karlshamn!

Monstret hälsar förresten, cha!

Jag måste säga att på senare dar har jag blivit mer och mer förtjust i syntar. Syntar är grejor. Syntar är vad vi behöver. Det är ju som så att Vissa syntljud för låten att låta mer fyllig. Unplatten som vi brukar säga over there. Nästa inköp/byte blir en midisynt. för det ska ni veta, det är grejor det.

Tack för mig. för övrigt ska jag skicka iväg 4 st demoskivor till diverse skivbolag idag eller imorgon beroende på vilken dag jag väljer att skicka dem.